Lycklig barndom

Tiden var ute, och jag skulle just avsluta min föreläsning, då en av åhörarna bad att få ställa en sista fråga:

Tror du att föreställningen om en lycklig barndom kan ställa till det för barnen?

Mängder av associationer formligen rasade genom skallen på mig. Frågan var som en plötsligt uppflammande fyrbåk eller som en öppningsreplik till ett helt nytt seminarium. Jag tänkte på allt jag skrivit om de hälsoideal som nu lanseras men som blir alltmer ouppnåeliga för både vuxna och barn. Jag tänkte på den hälsodefinition jag just nu gillar bäst, föreslagen av en engelsk sjukhuspräst: ”Health is to react in a relevant way to the facts of Life.” Och jag tänkte på kapitlet Homo fragilis i min bok Se barnet, se dig själv, där jag slår ett slag för den sköra och bräckliga människan och upphöjer henne till norm.

Men ingenting av detta blev sagt. Vi var för trötta, och tiden var som sagt ute. Alla ville hem till… ja, till vad? Så jag svarade bara:

Jag tror föreställningen om ett lyckligt liv kan ställa till det för oss alla.

Rättigheter och skyldigheter

Så är då Barnkonventionen 20 år fyllda. Och många av oss som brinner för att se den tillämpad i praktiken har säkert haft några bråda dagar. Själv har jag under den gångna veckan hållit sju föredrag, varav de flesta handlat just om konventionen.

Den vanligaste frågan jag får när jag talar om Barnkonventionen är:

Idag talar alla bara om barnets rättigheter – men har inte barn några skyldigheter alls?

Én viktig princip i samtliga internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter är alla människors lika värde och att de rättigheter som föreskrivs ska gälla alla lika. Det innebär att jag som människa aldrig kan göra anspråk på en rättighet, som jag inte samtidigt är beredd att garantera alla mina medmänniskor. Varje rättighet jag har ger mig därför en skyldighet att värna och respektera samma rättighet hos min medmänniska, oavsett vem hon är.

Barnkonventionen hör till denna uppsättning överenskommelser om mänskliga rättigheter. Den stadgar att ett barn i princip ska ha samma rättigheter som en vuxen – ett barn är också en människa! Men också ett barn måste därför respektera att alla andra, barn som vuxna, ska ha samma rättigheter som barnet självt. Även för ett barn är därför varje rättighet kopplad till motsvarade skyldighet.

Man kan också omvänt formulera det så här: En människa kan inte avkrävas skyldigheter, om hon inte först tillerkänns rättigheter. Det gäller både barn och vuxna.

Mot den bakgrunden kanske en rimligare fråga i anslutning´till Barnkonventionen kunde vara:

Finns det inte en risk att konventionen avkräver ett barn fler skyldigheter än det är moget att hantera?

Den frågan diskuterades mycket under arbetet med konventionen, och man har på olika sätt försökt balansera detta – se till exempel formuleringarna i artikel 12.

Så nog har Barnkonventionen gett barn rättigheter. Men också en rad skyldigheter. Det tror jag är bra.

Självklart Barnets rättigheter!

Nu på fredag, den 20 november, fyller FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen, 20 år. Låt oss hjälpas åt att göra det till en riktig högtidsdag! Själv håller jag då ett anförande på Backateatern i Göteborg (se här), där man just nu förbereder premiären på Lille Kung Mattias. Pjäsen bygger på barnboken med samma namn författad av en av de riktigt stora inom den tidiga barnrättsrörelsen, den polske barnläkaren Janusz Korczak (död i Treblinka 1942).

Lagom till jubileet ger Rädda Barnen ut boken Självklart Barnets rättigheter. Om frivilligorganisationernas roll i tillkomsten av Barnkonventionen. Boken är skriven av Simone Ek, som under lång tid arbetade på Rädda Barnen International i Genève. Hon fick där en nyckelroll när det gällde att samordna frivilligorganisationernas arbete med konventionen. Den så kallade NGO-gruppen fick på det sättet ett ovanligt stort inflytande. Med både humor och djup kunskap berättar Simone på ett lättillgängligt sätt om hur arbetet gick till. Ett måste för alla som vill veta mer om Barnkonventionen. Läs boken, som enklast beställs direkt från Rädda Barnens webshop – här!

Det finns all anledning att fira på fredag. Men sedan är det dags att ta nya tag. För så självklart är det sannerligen inte med barnets rättigheter – det står väl klart för den här bloggens läsare! Många säger sig verka för barnets rättigheter. Men alltför få har reflekterat över innehållet i konventionen. Kanske kan 20-årsdagen inspirera oss alla att ta fram den igen – du finner den här.  Välj själv tre av artiklarna, ägna 20 minuters reflektion  åt varje artikel – en väl använd timme. Själv är jag just nu upptagen av den återkommande principen om barnets rätt till en känsla av värdighet.

Små barns sömn

I fredags anordnade GrowingPeople tillsammans med Utvecklingsenheten i Barnhälsovård i Malmö, ett seminarium på temat Små barns sömn. 260 deltagare från hela landet, de flesta arbetande inom barnhälsovården, fick lyssna till ett späckat program. Efter en kort inledning av Marie Köhler och Tor Lindberg (se bilden) leddes det hela av Lars Mogensen från Sveriges Radio.

Marianne Ors från Sömnsektionen vid Neurofysiologiska laboratoriet i Lund gav en översikt över den forskning som finns om sömnens funktion och mekanismer hos små barn. Hon betonade sömnens betydelse för hälsan och att goda sömnvanor är något barnet måste lära sig.

Hans Smedje från BUP i Uppsala berättade om vanliga och mindre vanliga sömnstörningar hos barn, vilka faktorer som är viktiga att beakta och hur man kan se på behandling.

Lars Palm, barnneurolog från Malmö och ansvarig för Sömnmottagningen på UMAS, blev så mer konkret och berättade om hur man arbetar på mottagningen. Han betonade hur viktigt det är att noga gå igenom alla tänkbara bakomliggande faktorer innan man bestämmer sig för vad som kan göras och varnade för standardmetoder, som ofta träffar fel.

Karin Norman, antropolog från Stockholm, jämförde barns sovvanor i Västafrika, Kosovo och Sverige. Hon pekade bland annat på hur naturligt det är på de flesta håll i världen att barn sover i omedelbar närhet av sina föräldrar. Sömnbeteenden som hos hos oss problematiseras ter sig naturliga på andra håll.

Åsa Bexelius, landskapsarkitekt från Stockholm, fick representera föräldrarna. Utifrån sina erfarenheter som mamma och som ”sömnhjälpare” till en grupp andra familjer riktade hon kritik mot den slentrianmässiga rådgivning som ibland (men långtifrån alltid) förekommer på BVC. Hon var lika skeptisk till slentrianmässig användning av sömnmetoder av olika slag och förordade förtroendefulla samtal med öppen agenda. Till slut föreslog hon att man efter mönster från Amningshjälpen skulle kunna inrätta Sömnhjälpen!

Antonia Reuter, BVC-psykolog från Göteborg, redogjorde för aktuell forskning om sömnstörningar hos småbarn och också om hur hon arbetar med dessa frågor i praktiken. Liksom flera av de andra varnade hon för schablonmässig användning av standardiserade sömnmetoder, särskild för dem som innebär att barnet ska somna själv och inte tröstas om det gråter. Hon ställde frågan: ”Hur ska det lilla barnet få ihop tillvaron om föräldern är lyhörd och inkännande på dagen men frånvarande och avvisande på natten?”

Jag var den siste bland föreläsarna. Jag talade om sömnmetoder ur ett barnrättsperspektiv och framförde kritiska synpunkter mot femminutersmetoden och mot Anna Wahlgrens Sova hela natten-metod, en kritik som är väl känd för den här bloggens läsare.

Innan den avslutande paneldebatten berättade Tor Lindberg att Svenska Barnläkarföreningen tillsammans med föreningen Sveriges Barnsjuksköterskor samma dag offentliggjort en protestskrivelse mot Anna Wahlgrens rekommendation om att spädbarn ska sova på mage. Man räknar med att bara i vårt land 100 barn varje år räddats från plötslig spädbarnsdöd genom att de nu sover på rygg i stället för på mage, och upprördheten är stor över att Anna Wahlgren trots denna övertygande dokumentation ändå förordar magläge. Du finner protestskrivelsen här:

Protestskrivelse från BLF och Sveriges barnsjuksköterskor

Tor Lindberg lovade avslutningsvis att en en fullständig dokumentation över seminariets innehåll kommer att läggas ut på GrowingPeoples hemsida.

Nora i P3

På besök i Stockholm äter jag middag på Soldaten Svejk tillsammans med Nora och Karol. Och ikväll sände P3 Lab ett nästan halvtimmeslångt inslag om Nora och hennes musik med lång intervju och tre av hennes låtar. Eller Noras, Lindes och Karols låtar kanske jag bör säga – det är fler som har samarbetat här. En EP är på väg och ska vara klar i december. Du kan läsa om Nora och lyssna på programmet här. Inslaget med Nora kommer en knapp halvtimme in i programmet.

I intervjun berättar Nora bland annat om sin uppväxt i Bjurholm. Och hon nämner också det samarbete hon och jag har inlett om musik till min bok Gå med dig.

Imorgon har jag möte med Alma-juryn. Och på fredag medverkar jag vid ett heldagssymposium i Malmö på temat Små barns sömn. Till det återkommer jag i en kommande blogganteckning.

Raserad bro

Jag går ner mot bron över Vattudalen. Någon går vid min sida. Vi ska över till Alanäs. Men den stora vägen är avstängd – en skylt anger att broreparation pågår.

”Kom!” säger jag, ”man måste kunna gå över någonstans!” Jag visar min följeslagare en omväg, förbi kyrkan, så till höger och upp mot brofästet. Men också här är det avstängt, och nu ser jag hur illa skadad bron är. Som efter ett granatnedslag. Eller en kraftig påsegling.

Vi vänder tillbaka, kommer upp i en smal gränd och går in i en trång men folktom pizzeria. Vi ropar, får svar från köket och finner där tre uppgivna pizzabagare som sitter längs väggen. De berättar att bron förstördes för en vecka sedan, att det nu är svårt att komma både till och från Strömsund och att de flesta lämnat samhället och begett sig norrut.

”Men färjan!” säger jag. ”Varför har de inte satt igång färjan igen?”

”Vilken färja?” svarar en av männen. ”Här har aldrig funnits någon färja!” Jag blir upprörd över sådan okunnighet och berättar att jag minns när bron byggdes, av tyskarna, att det dessförinnan gick färja över sjön och att den fick ligga kvar länge efter det att bron blev färdigbyggd, utifall att… Varför finns den inte kvar? Men de rycker bara på axlarna.

”Vi får gå runt sjön”, säger jag till min följeslagare. Vi går söderut, förbi hembygdsgården. Vattudalen krymper ihop och blir till en strid å, landskapet förtätas, övergår i stad. Jag ser en gångbro över vattnet, den ligger i dis men liknar Västgötaspången i Uppsala. Men när vi kommer närmare upplöses den och försvinner.

Staden tätnar, byggnaderna blir större, ligger ända ner mot vattnet nu. En ny större bro dyker upp framför oss, det är Ponte Vecchio i Florens. Men också den försvinner som en hägring när vi kommer närmare. På nytt vidgas vattnet, och Vattudalen breder ut sig med skogklädda höjder omkring. Det är då sorgen kommer. Vi måste ända ner till Ulriksfors för att komma runt sjön, och jag inser att jag inte kommer att orka gå så långt. Sorgen över ett förlorat Alanäs. Ilskan över en färja som inte finns på plats.

Jag sitter upp i sängen med ett starkt tryck över bröstet. Det är novembernatt och regnet slår mot mitt fönster. En raserad bro, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad hade hänt med bron? Vem gick vid min sida? Och färjan som inte fanns…?

Jag går ut i köket och sätter på en kopp te, bläddrar i morgontidningen som just kommit, lyssnar till Signes jämna andetag inifrån studentrummet, somnar om och sover gott tills ljuset kommer.

Den grubblande pappan

Idag, på Fars dag, finns i DN:s söndagsbilaga en rolig artikel av Erik Ohlsson – se här. Den visar hur den offentliga pappabilden förändrats under fem decennier, alltså från 1959 och fram till nu. Från Den frånvarande pappan via Den klantiga pappan, Velourpappan och Mångfaldspappan (till vilken kategori författaren själv bekänner sig) fram till 1999, då Den grubblande pappan gör entré, villrådig och krisande:

Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket Barnapappa till Rob Parsons självhjälpslängiga Världens bästa pappa på sextio minuter.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.

Till sällskapet grubblande fäder hänför så Ohlsson Tony Soprano och Kevin Spacey i American Beauty. Vilket skönt gäng!

Jag börjar förstås grubbla över hur grubblande jag är – kunde han inte ha skrivit ”reflekterande” i stället? Jag frågar, möjligen lite vädjande, Gunnel om saken. ”Äsch, visst är du en grubblare!” säger hon glatt.

Jag får väl trösta mig med att en av mina böcker för första gången blivit utnämnd till ”standardverk”! Vilken Fars dags-present - man bugar! Samtidigt som jag håller tummarna för att slippa hamna i den sista kategorin Erik Ohlsson beskriver, typisk för 2009: Den omskrivna pappan.

 

 

Nya uppgifter om Ett fall för Louise

I kvällens TV-program Debatt kom det fram nya uppgifter om det program i serien Ett fall för Louise där en nioårig pojke exponerades i en situation som närmast liknade barnmisshandel. Familjen var inbjuden att delta i kvällens diskussion men hade tackat nej. I ett brev till redaktionen berättade föräldrarna om hur kränkta både de men framför allt pojken känt sig av de uttalanden Louise Hallin gjorde i programmet. Hon yttrade sig bland annat om risken för pojkens fortsatta utveckling på ett nog så katagoriskt sätt – utan att ens ha träffat honom.

Det kom också fram att Louise Hallin anmält familjen till socialtjänsten. Detta var hon ju skyldig att göra om hon ansåg att pojken for illa, så hon hade i det läget knappast något val. Men hon hade tydligen gjort det utan att meddela familjen detta i förväg! Och programmet sändes som planerat, trots att anmälan redan var gjord!

Man tar sig för pannan. Detta är, som jag ser det, snudd på skandal. Jag kan, mot bakgrund av den information som nu finns, inte se annat än att Louise Hallin här har handlat både oprofessionellt och oetiskt. Jag utgår ifrån att det blir föremål för utredning i lämplig instans. Och den ansvarige utgivarens försvar för att sända programmet ekar alltmer ihåligt. Jag anser att serien omedelbart bör stoppas innan SVT gör sig skyldig till fler övergrepp mot barn.

Exponera barn i kris

Dagens DN följer i två artiklar upp teman som nyligen varit aktuella på min blogg. På DN Debatt skriver BO Fredrik Malmberg tillsammans med min kollega Margareta Blennow (ordförande i Svenska barnläkarföreningen), Cecilia Modig och Börje Svensson (som båda varit knutna till Rädda Barnen) om problemen med att medialt exponera barn i kris – se här. Utgångspunkten är TV-programmet Ett fall för Louise, och debattörerna ansluter sig i stort till de synpunkter som tidigare framförts i en tidigare artikel av Kattis Ahlström. Den som läser min blogg känner också igen argument jag använt här.

Fredrik Malmberg och hans medförfattare pekar på riskerna med att låta barn i kris framträda i TV. De menar att problemen barnen har i sina familjer är viktiga att lyfta fram, men att det kan ske genom att skådespelare gestaltar de situationer man vill diskutera. Artikeln utmynnar i en inbjudan till diskussion kring mediernas etiska regler. På samma sätt som skett i Norge, där man nu beaktar barnets rättigheter bättre än vi.

Det är inga enkla problem, och de tål verkligen att diskuteras. Gårdagens Uppdrag Granskning handlade om hemlösa barn, som tillsammans med sina familjer tvingas bo långa tider på jourhotell av skiftande kvalitet. Det var ett angeläget och djupt upprörande reportage. Två barn intervjuades, en tolvårig flicka och en pojke i 14-årsåldern. Båda hade viktiga erfarenheter att förmedla, och intervjuerna med dem lyfte hela reportaget och gav det just det barnperspektiv som ofta saknas. Flickan valde att bli intervjuad utan att visa sitt ansikte. Det var en respektfull intervju, där hon verkligen fick komma till tals på sina egna villkor. Kanske borde man ha intervjuat pojken på samma sätt.

Men skillnaden mot Ett fall för Louise var att barnen aldrig behövde beröra de känsliga frågorna om familjens inre förhållanden. Här handlade det enbart om familjens boende och de konsekvenser det fick. Eftersom jag blev intervjuad i programmet fick jag också tillfälle att samtala om hur intervjuerna med barnen var gjorda. Det stod klart att man noga övervägt hur dessa skulle kunna genomföras utan att situationen för barnen eller familjerna skulle förvärras. Jag tycker man lyckades finna en bra balans i programmet.

Men, som sagt, en vidare diskussion är angelägen, och jag hoppas att man från mediernas sida tackar ja till fortsatta samtal om barnets rättigheter i sådana sammanhang. Frågan har också varit aktuell i rapporteringen om de apatiska barnen. På kultursidan i dagens DN sätter Maciej Zaremba punkt för den tidvis infekterade diskussion som pågått där med anledning av Gellert Tamas bok De apatiska – se här. Diskussionen har, inte alldeles oväntat, kommit att handla mest om författaretik och migrationspolitik. Var tog barnen vägen? Tamas har, åtminstone delvis, lyft fram barnperspektivet i sin bok. Men så snart frågor om flyktingskap och migration börjar diskuteras är det som om barnen inte längre fanns.

Värmebrunn för frusna barn

Allhelgonahelgens ljus har brunnit ut och det är fortfarande några veckor kvar innan vi kan tända det första adventsljuset. Så ikväll tänder jag en hel värmebrunn för alla frusna barn. Jag tänker på de hemlösa barnen. Krigets och hungerns barn. Men också på de barn som lever hemlösa i vårt eget land. De som förlorat sina föräldrar i familjekatastrofer av olika slag. De som lever gömda med oviss framtid. De som blivit vräkta, och som nu under lång tid bor i baracker, campingstugor eller på hotell eller vandrarhem.

Jag har mött många vräkta barn i Malmö och vet vilket liv de lever. Trångboddheten – ofta en hel familj i ett enda rum. Den dåliga maten – det är svårt att få till fungerande matlagning i ett litet hotellrum. Innesittandet – bostäderna saknar oftast lekplats. Den långa skolvägen – nödbostäderna ligger ofta långt från barnens skola. Rädslan – i samma nödbostäder finns inte sällan missbrukare och personer med kriminell bakgrund. Men främst skammen – det är skämmigt att bo så och det går inte att ta hem kompisar.

Imorgon onsdag kl 20 handlar Uppdrag Granskning om dessa barn – jag finns med på ett hörn. Se programmet, och kommentera sedan gärna här på bloggen! För mig är dessa barn och de förhållanden de tvingas leva under en skam för vårt samhälle. Ett barn får aldrig straffas för föräldrarnas försummelser – det är en av Barnkonventionens grundidéer. Kommun och hyresvärdar måste därför tillsammans finna andra lösningar när en barnfamilj hamnar i trångmål.

Värmebrunnen på mitt fönsterbräde brinner i natten. Men det krävs mycket mer än så.