Nora i P3

På besök i Stockholm äter jag middag på Soldaten Svejk tillsammans med Nora och Karol. Och ikväll sände P3 Lab ett nästan halvtimmeslångt inslag om Nora och hennes musik med lång intervju och tre av hennes låtar. Eller Noras, Lindes och Karols låtar kanske jag bör säga – det är fler som har samarbetat här. En EP är på väg och ska vara klar i december. Du kan läsa om Nora och lyssna på programmet här. Inslaget med Nora kommer en knapp halvtimme in i programmet.

I intervjun berättar Nora bland annat om sin uppväxt i Bjurholm. Och hon nämner också det samarbete hon och jag har inlett om musik till min bok Gå med dig.

Imorgon har jag möte med Alma-juryn. Och på fredag medverkar jag vid ett heldagssymposium i Malmö på temat Små barns sömn. Till det återkommer jag i en kommande blogganteckning.

Raserad bro

Jag går ner mot bron över Vattudalen. Någon går vid min sida. Vi ska över till Alanäs. Men den stora vägen är avstängd – en skylt anger att broreparation pågår.

”Kom!” säger jag, ”man måste kunna gå över någonstans!” Jag visar min följeslagare en omväg, förbi kyrkan, så till höger och upp mot brofästet. Men också här är det avstängt, och nu ser jag hur illa skadad bron är. Som efter ett granatnedslag. Eller en kraftig påsegling.

Vi vänder tillbaka, kommer upp i en smal gränd och går in i en trång men folktom pizzeria. Vi ropar, får svar från köket och finner där tre uppgivna pizzabagare som sitter längs väggen. De berättar att bron förstördes för en vecka sedan, att det nu är svårt att komma både till och från Strömsund och att de flesta lämnat samhället och begett sig norrut.

”Men färjan!” säger jag. ”Varför har de inte satt igång färjan igen?”

”Vilken färja?” svarar en av männen. ”Här har aldrig funnits någon färja!” Jag blir upprörd över sådan okunnighet och berättar att jag minns när bron byggdes, av tyskarna, att det dessförinnan gick färja över sjön och att den fick ligga kvar länge efter det att bron blev färdigbyggd, utifall att… Varför finns den inte kvar? Men de rycker bara på axlarna.

”Vi får gå runt sjön”, säger jag till min följeslagare. Vi går söderut, förbi hembygdsgården. Vattudalen krymper ihop och blir till en strid å, landskapet förtätas, övergår i stad. Jag ser en gångbro över vattnet, den ligger i dis men liknar Västgötaspången i Uppsala. Men när vi kommer närmare upplöses den och försvinner.

Staden tätnar, byggnaderna blir större, ligger ända ner mot vattnet nu. En ny större bro dyker upp framför oss, det är Ponte Vecchio i Florens. Men också den försvinner som en hägring när vi kommer närmare. På nytt vidgas vattnet, och Vattudalen breder ut sig med skogklädda höjder omkring. Det är då sorgen kommer. Vi måste ända ner till Ulriksfors för att komma runt sjön, och jag inser att jag inte kommer att orka gå så långt. Sorgen över ett förlorat Alanäs. Ilskan över en färja som inte finns på plats.

Jag sitter upp i sängen med ett starkt tryck över bröstet. Det är novembernatt och regnet slår mot mitt fönster. En raserad bro, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad hade hänt med bron? Vem gick vid min sida? Och färjan som inte fanns…?

Jag går ut i köket och sätter på en kopp te, bläddrar i morgontidningen som just kommit, lyssnar till Signes jämna andetag inifrån studentrummet, somnar om och sover gott tills ljuset kommer.

Den grubblande pappan

Idag, på Fars dag, finns i DN:s söndagsbilaga en rolig artikel av Erik Ohlsson – se här. Den visar hur den offentliga pappabilden förändrats under fem decennier, alltså från 1959 och fram till nu. Från Den frånvarande pappan via Den klantiga pappan, Velourpappan och Mångfaldspappan (till vilken kategori författaren själv bekänner sig) fram till 1999, då Den grubblande pappan gör entré, villrådig och krisande:

Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket Barnapappa till Rob Parsons självhjälpslängiga Världens bästa pappa på sextio minuter.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.

Till sällskapet grubblande fäder hänför så Ohlsson Tony Soprano och Kevin Spacey i American Beauty. Vilket skönt gäng!

Jag börjar förstås grubbla över hur grubblande jag är – kunde han inte ha skrivit ”reflekterande” i stället? Jag frågar, möjligen lite vädjande, Gunnel om saken. ”Äsch, visst är du en grubblare!” säger hon glatt.

Jag får väl trösta mig med att en av mina böcker för första gången blivit utnämnd till ”standardverk”! Vilken Fars dags-present - man bugar! Samtidigt som jag håller tummarna för att slippa hamna i den sista kategorin Erik Ohlsson beskriver, typisk för 2009: Den omskrivna pappan.

 

 

Nya uppgifter om Ett fall för Louise

I kvällens TV-program Debatt kom det fram nya uppgifter om det program i serien Ett fall för Louise där en nioårig pojke exponerades i en situation som närmast liknade barnmisshandel. Familjen var inbjuden att delta i kvällens diskussion men hade tackat nej. I ett brev till redaktionen berättade föräldrarna om hur kränkta både de men framför allt pojken känt sig av de uttalanden Louise Hallin gjorde i programmet. Hon yttrade sig bland annat om risken för pojkens fortsatta utveckling på ett nog så katagoriskt sätt – utan att ens ha träffat honom.

Det kom också fram att Louise Hallin anmält familjen till socialtjänsten. Detta var hon ju skyldig att göra om hon ansåg att pojken for illa, så hon hade i det läget knappast något val. Men hon hade tydligen gjort det utan att meddela familjen detta i förväg! Och programmet sändes som planerat, trots att anmälan redan var gjord!

Man tar sig för pannan. Detta är, som jag ser det, snudd på skandal. Jag kan, mot bakgrund av den information som nu finns, inte se annat än att Louise Hallin här har handlat både oprofessionellt och oetiskt. Jag utgår ifrån att det blir föremål för utredning i lämplig instans. Och den ansvarige utgivarens försvar för att sända programmet ekar alltmer ihåligt. Jag anser att serien omedelbart bör stoppas innan SVT gör sig skyldig till fler övergrepp mot barn.

Exponera barn i kris

Dagens DN följer i två artiklar upp teman som nyligen varit aktuella på min blogg. På DN Debatt skriver BO Fredrik Malmberg tillsammans med min kollega Margareta Blennow (ordförande i Svenska barnläkarföreningen), Cecilia Modig och Börje Svensson (som båda varit knutna till Rädda Barnen) om problemen med att medialt exponera barn i kris – se här. Utgångspunkten är TV-programmet Ett fall för Louise, och debattörerna ansluter sig i stort till de synpunkter som tidigare framförts i en tidigare artikel av Kattis Ahlström. Den som läser min blogg känner också igen argument jag använt här.

Fredrik Malmberg och hans medförfattare pekar på riskerna med att låta barn i kris framträda i TV. De menar att problemen barnen har i sina familjer är viktiga att lyfta fram, men att det kan ske genom att skådespelare gestaltar de situationer man vill diskutera. Artikeln utmynnar i en inbjudan till diskussion kring mediernas etiska regler. På samma sätt som skett i Norge, där man nu beaktar barnets rättigheter bättre än vi.

Det är inga enkla problem, och de tål verkligen att diskuteras. Gårdagens Uppdrag Granskning handlade om hemlösa barn, som tillsammans med sina familjer tvingas bo långa tider på jourhotell av skiftande kvalitet. Det var ett angeläget och djupt upprörande reportage. Två barn intervjuades, en tolvårig flicka och en pojke i 14-årsåldern. Båda hade viktiga erfarenheter att förmedla, och intervjuerna med dem lyfte hela reportaget och gav det just det barnperspektiv som ofta saknas. Flickan valde att bli intervjuad utan att visa sitt ansikte. Det var en respektfull intervju, där hon verkligen fick komma till tals på sina egna villkor. Kanske borde man ha intervjuat pojken på samma sätt.

Men skillnaden mot Ett fall för Louise var att barnen aldrig behövde beröra de känsliga frågorna om familjens inre förhållanden. Här handlade det enbart om familjens boende och de konsekvenser det fick. Eftersom jag blev intervjuad i programmet fick jag också tillfälle att samtala om hur intervjuerna med barnen var gjorda. Det stod klart att man noga övervägt hur dessa skulle kunna genomföras utan att situationen för barnen eller familjerna skulle förvärras. Jag tycker man lyckades finna en bra balans i programmet.

Men, som sagt, en vidare diskussion är angelägen, och jag hoppas att man från mediernas sida tackar ja till fortsatta samtal om barnets rättigheter i sådana sammanhang. Frågan har också varit aktuell i rapporteringen om de apatiska barnen. På kultursidan i dagens DN sätter Maciej Zaremba punkt för den tidvis infekterade diskussion som pågått där med anledning av Gellert Tamas bok De apatiska – se här. Diskussionen har, inte alldeles oväntat, kommit att handla mest om författaretik och migrationspolitik. Var tog barnen vägen? Tamas har, åtminstone delvis, lyft fram barnperspektivet i sin bok. Men så snart frågor om flyktingskap och migration börjar diskuteras är det som om barnen inte längre fanns.

Värmebrunn för frusna barn

Allhelgonahelgens ljus har brunnit ut och det är fortfarande några veckor kvar innan vi kan tända det första adventsljuset. Så ikväll tänder jag en hel värmebrunn för alla frusna barn. Jag tänker på de hemlösa barnen. Krigets och hungerns barn. Men också på de barn som lever hemlösa i vårt eget land. De som förlorat sina föräldrar i familjekatastrofer av olika slag. De som lever gömda med oviss framtid. De som blivit vräkta, och som nu under lång tid bor i baracker, campingstugor eller på hotell eller vandrarhem.

Jag har mött många vräkta barn i Malmö och vet vilket liv de lever. Trångboddheten – ofta en hel familj i ett enda rum. Den dåliga maten – det är svårt att få till fungerande matlagning i ett litet hotellrum. Innesittandet – bostäderna saknar oftast lekplats. Den långa skolvägen – nödbostäderna ligger ofta långt från barnens skola. Rädslan – i samma nödbostäder finns inte sällan missbrukare och personer med kriminell bakgrund. Men främst skammen – det är skämmigt att bo så och det går inte att ta hem kompisar.

Imorgon onsdag kl 20 handlar Uppdrag Granskning om dessa barn – jag finns med på ett hörn. Se programmet, och kommentera sedan gärna här på bloggen! För mig är dessa barn och de förhållanden de tvingas leva under en skam för vårt samhälle. Ett barn får aldrig straffas för föräldrarnas försummelser – det är en av Barnkonventionens grundidéer. Kommun och hyresvärdar måste därför tillsammans finna andra lösningar när en barnfamilj hamnar i trångmål.

Värmebrunnen på mitt fönsterbräde brinner i natten. Men det krävs mycket mer än så.

Kattis, Louise och Barnkonventionen

I en skarpt formulerad artikel på DN Debatt, se här,  gick Kattis Ahlström till angrepp mot TV-programmet Ett fall för Louise. Jag kommenterade hennes inlägg på bloggen och gav Kattis mitt stöd. Ett av Kattis argument var att programmet strider mot artikel 16 i FN:s barnkonvention, en artikel som värnar barnets rätt till skydd för sitt privatliv.

Idag får Kattis svar av de programansvariga: Johan Brånstad, Ingemar Persson och Maria Groop Russel – se här. De hävdar att Kattis i sin tur kränker barnets rättigheter, eftersom hon vill förmena de aktuella barnen rätten att komma till tals, och de hänvisar här till artikel 12 och 13 i konventionen:

En av vår tids stora utmaningar är att ge barn individuella rättigheter. Och vi ska göra det samtidigt som vi fortsätter att vara föräldrar och vuxna. Ingen demokratiseringsprocess har varit möjlig utan yttrandefrihet. Vi anser att man sviker barnen om man abdikerar inför svårigheterna att hitta sätt för barn att berätta i tv.

Brånstad och medarbetare glömmer att det finns en viktig grundprincip i Barnkonventionen, nämligen principen om barnets bästa. När ett barn bereds möjlighet att komma till tals ska det alltså ske på ett sätt som inte hotar barnets bästa. Vad Kattis Ahlström oroar sig för är att programmens utformning innebär just ett sådant hot. Jag delar den uppfattningen.

Gör tankeexperimentet att en tioåring kommer till skolsköterskan och är bekymrad över hur hans föräldrar behandlar honom. Skolsköterskan kontaktar då föräldrarna och föreslår att pojken och föräldrarna tillsammans ska komma till ett planerat barn- och föräldramöte veckan därpå. Där ska de inför alla närvarande få möjlighet att berätta om sina svårigheter. Skolpsykologen kommer att vara med och kommer sedan att tala med föräldrarna inför de församlade. Så att fler kan få lära sig hur man kan göra.

Ett sådant förslag från skolsköterskans sida skulle vara djupt oetiskt. Och jag är rätt säker på att varken barn eller föräldrar skulle ställa upp. Varför ställer man då upp i TV? För att TV-medverkan för många är en lockelse i sig. Men också för att man under en TV-inspelning kan skapa en bedräglig känsla av intimitet. Man ser ju inte åskådarna. Många medievana vuxna har fått erfara hur man under sådana förhållanden kan frestas vara mer  personlig och öppenhjärtig än man i efterhand hade önskat. Ett barn i tioårsåldern kan omöjligt överblicka konsekvenserna av sådan medverkan. Kanske inte heller föräldrarna.

Jag misstror inte de goda avsikterna, och Louise Hallin är säkert en bra lots. Men riskerna för att enskilda barn ställs ut och kommer till skada är för stora. Och det är för mig omöjligt att förstå varför inte de aktuella situationerna hade kunnat gestaltas av skådespelare. Och hur Louise Hallin får ihop medverkan under sådana betingelser med sin yrkesetik.

Glaskyrkan på myren

På eftermiddagen kör jag västerut från Umeå, den väg jag kört så många gånger förut, på väg mot Bjurholm. Vindstilla, solen på väg ner, jag måste fälla ned solskyddet för att inte bländas. Temperaturen vid fryspunkten.

Någon mil bortom Vännäs dyker den upp till höger om vägen, glaskyrkan ute på myren. Nästan overklig, som en hägring. Och just så har Kent Karlsson kallat sitt konstverk: Hägring. Av alla de verk som är placerade längs Konstvägen Sju Älvar har väl denna glaskyrka blivit det mest omtyckta. Nu lyser kyrkan därute som en glimmande diamant i det röda solljuset. Tidigare, under vår tid i Västerbotten, lyfte vi alltid mobilen när vi körde förbi här och ringde hem till Ljusåker: ”Är vid Glaskyrkan, du får gärna börja med maten!”

Då såg jag ibland Glaskyrkan som en symbol för den svenska kyrkan – vacker men liggande lite för sig själv, omöjlig att gå ut till, ingen port att komma in genom. Men nu (när jag är mer vän med kyrkan igen)  kanske mer som en humoristisk gammal kompis, som leende speglar mina drömmar och låter solen dansa över myren.

Jag kör vidare, kommer till en alldeles verklig kyrkogård, tänder ett ljus i gravlyktan, ett ljus som kommer att lysa över hela helgen, står länge och betraktar Balberget i väster, hälsar på hos Kristina och hennes familj i Balfors och talar på kvällen i Kyrkstugan om barn i krig. När jag kör tillbaka mot Umeå är det mörkt. Plötsligt lyser den upp där ute på myren igen, glaskyrkan, när den under någon sekund reflekterar ljuset från bilens strålkastare.

X2000 vintertid

Sen söndagskväll, beckmörkt utanför tågfönstret, X2000 en halvtimme försenat, genom norra Småland på väg upp mot Stockholm. Undrar vad jag håller på med. Detta ensamresande i Sverige, tågkupéer, hotellrum, flygkabiner. Imorgon Värmdö, tisdag Umeå, onsdag Bjurholm. Jag är 67 och borde ha lagt av för länge sen. Verkligen för länge sedan.

Förbereder ännu en föreläsningsdag, gör nya powerpointbilder men bestämmer mig plötsligt för att avbryta, blir så trött på alla dessa tillrättalagda bilder, det finns för många av dem, talar fritt i stället, utan bilder, håller det? Har jag längre något att komma med?

Men alla dessa möten – jag lever av dem. Att få samtala om barn – jag vet fortfarande ingenting mer viktigt. Säger jag mig.  Och att få resa norrut igen, i allhelgonatid, möta vänner, besöka en grav och en kyrkstuga… Går till bistron, köper en Norrlands Guld och en smörgås med ”Jokkmokksskinka”, släcker ner datorn och slumrar en stund. Och inser att detta resande tillstånd aldrig kommer att överge mig.

Platt fall för Louise

På DN Debatt idag går Kattis Ahlström till skarp attack mot TV-pogrammet Ett fall för Louise -   se här. Det är en välskriven artikel, och jag delar Kattis uppfattning på varje punkt. Redan innan det första programmet sänts var jag tveksam, och nu står det väl alldeles klart att barn utlämnas på ett sätt som både strider mot Barnkonventionen och mot de etiska riktlinjer vi har att följa. Det är märkligt att Louise Hallin, som är utbildad barnmorska och psykoterapeut, inte inser det. Ett fall för Louise har blivit platt fall för både de programansvariga och för Louise själv.

Vi som arbetar med barn möter ofta situationer som vi vill dela med oss av. Jag har ofta funderat över hur vi då ska göra för att inte röja identiteten på dem vi berättar om. I min bok Se barnet, se dig själv,  beskriver jag det jag kallar kalejdoskopmodellen. Jag blandar ingredienser från olika barn jag mött, skakar ordentligt och berättar sedan en historia som i varje detalj är sann, men där de aktuella barn som medverkat med material omöjligt kan kännas igen. I TV-program borde man kunna göra på liknande sätt: utgå från aktuella exempel, skriva en berättelse och låta skådespelare gestalta det hela.