Igår var jag i Skövde. Jag medverkade vid något som kallas Forum Helena, en serie kvällsföredrag som kyrkan ordnar i församlingshemmet. Jag talade om förlåtelse och försoning. Det var en fin kväll med många åhörare.
Efteråt blev jag sittande på mitt hotellrum. Och plötsligt mindes jag en annan kväll i Skövde. Det bör ha varit omkring 1980. Också då var jag här och föreläste. Kanske var det för Rädda Barnen, jag minns inte riktigt. Det märkliga den kvällen var att pappa Yngve också var i Skövde då. Han var pensionerad från sin tjänst som professor på KTH men arbetade fortfarande för konsultfirman Hydrokonsult. Jag tror det gällde ett jobb om Hornborgasjön.
Vi bodde på olika hotell. Sent på kvällen, när vi var klara med dagens arbete, gick jag över till pappa och 
fann honom på hans rum. Han såg trött och ensam ut. Det var en märklig upplevelse. Under hela min barndom hade jag saknat honom. Han var så ofta borta på uppdrag som det här. Jag vet inte riktigt vad jag föreställde mig. Mer än att det rörde sig om spännande saker. Ofta hade han mycket att berätta när han kom hem. Nu var det som om jag äntligen hunnit ifatt honom. Jag fann till slut en trött pappa på ett vanligt hotellrum med gott om arbetspapper på bordet – och absolut ingenting glamoröst. Jag kände sådan ömhet inför honom. Vi gick ner i hotellrestaurangen och drack en kopp te, och så gick jag över till mitt hotell igen.
Nu sitter jag här ensam, lika trött som pappa var den gången. Och ingen särskilt glamorös tillvaro nu heller. Rätt ensam, om jag ska vara ärlig. Och längtar hem.
Typiskt att jag inte är i Skövde. Men du, kom online på Skype i stället. Det är ju inte 1980 längre, som väl är.
Kram,
Erik (i soffan i Buenos Aires medan solen går ned utanför fönstret)
jag hade gärna druckit en kopp te med dig i lobbyn, pappa!