Den 27/9 skrev jag ett blogginlägg om samisk identitet – du finner det här. Och idag läser jag i DN en av 
de mest välskrivna artiklar jag stött på om våra nationella minoriteter och deras språkliga rättigheter. Den är skriven av Katarina Kieri, som fick Augustpriset 2004 för sin ungdomsroman Dansar Elias? Nej! Katarina har sina rötter i Tornedalen, och hennes föräldrar talade meänkieli, alltså tornedalsfinska. Men Katarina fick aldrig lära sig språket, och om sorgen över detta berättar hon här. Den flagga du ser här intill är förresten Torndalens flagga – men det visste du kanske redan?
Själv kände jag faktiskt skam när jag läste den rapport som Diskrimineringsombudsmannen (DO) offentliggjorde tidigare i år, Diskriminering av nationella minoriteter inom utbildninsgväsendet. Innan dess visste jag inte ens vad meänkieli var, trots mitt intresse för de här frågorna. Lika lite visste jag hur systematiskt våra erkända nationella minoritetsspråk, samiska, meänkieli, jiddish och romani chib, faktiskt diskrimineras inom skolan. Och att Sverige fått så svidande kritik från de kommittéer som är satta att övervaka ländernas efterlevnad av Europakonventionerna om minoriteter – ja, det kände jag inte heller till! Om också du lider av samma kunskapsluckor vill jag rekommendera dig att ladda ner DO:s rapport här.
Jag vill sluta med att ställa en samvetsfråga: Om alla som bor i Sverige talade enbart svenska – skulle vi då se det som en omistlig förlust av ett nationellt kulturarv? Om inte – varför?
[...] tidigare skrivit om våra nationella minoriteters rätt till modersmålsundervisning – se här och här. Först nu blev jag uppmärksammad på att Lärarnas tidning nyligen haft ett utmärkt reportage om [...]