Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Dalarna har riktat skarp kritik mot de missförhållanden som rått på de behandlingshem som företaget Sisyphos driver i Borlänge med omnejd. Intagna barn och ungdomar har utsatts för övergrepp i form av brutal nedläggning, långvarig fasthållning, ”kalsongryck” och smärtsam ”räkning av revben”.
Det är inte första gången vi får rapporter av detta slag. För några år sedan var det privata behandlingshemmet Kastellet i spalterna sedan 14-åriga Felicia tagit sitt liv under vistelsen där. Och tidigare i år publicerade Socialstyrelsen och Länsstyrelserna en gemensam granskning av förhållandena på landets HVB-hem – kan laddas ned här. I rapporten finns en rad exempel på hur rättslösa de intagna barnen och ungdomarna är.
Barnombudsmannen har med anledning av det prioriterat denna fråga under det kommande året. BO Fredrik Malmberg säger på BO:s egen hemsida:
Rättssäkerheten måste öka för barn unga inom den sociala barnavården. Barn och unga som vistas i familjehem, hem för vård eller boende eller på särskilda ungdomshem ska ha möjlighet att påtala brister och anmäla när de utsätts för behandling som strider mot deras mänskliga rättigheter.
Sisyfos var en slug och våldsam kung i Korinth. När han besegrats av Ares tvingades han i dödsriket att vältra ett
enormt stenblock framför sig uppför en sluttning. Så snart han nått upp rullade blocket ner igen. Därav begreppet sisyfosarbete.
Ska förtroendet kunna återställas för våra behandlingshem, vare sig de drivs av Sisyphos i Borlänge eller av andra entreprenörer, krävs sannerligen en arbetsinsats som inte står kung Sisyfos efter. Och i mörka stunder kan jag känna att försvaret av barns mänskliga rättigheter påminner om Sisyfos ständiga slit i uppförsbacke.
Och just denna dag presenterar så Commission to Inquire into Child Abuse sin rapport om förhållandena på de katolska barnhemmen i Republiken Irland – se här. Jag brukar säga att Jesus från Nasaret var en av världens första barnrättsaktivister. Men vad har hänt med hans efterföljare? – Läs gärna religionsjournalisten Ruth Gledhills skarpa och förtvivlade kommentar i dagens TimesOnLine – här.
Jag blir så arg och ledsen. Att redan utsatta barn ska behöva ursättas ännu mer på ett så bedrövligt sätt. Det finns inga ord för detta egentligen. Men man undrar ju varför, varför, varför??? Är det människor utan känslor som gör detta? Eller människor som tror att detta är enda rätta sättet? Eller handlar det om resurser, förtvivlan och otillräcklighet hos personalen?
Jag tror inte alls att personalen saknar känslor. När det gäller Sisyphos: Socialstyrelsens granskning visade på stora brister när det gäller utbildning och handledning till personalen. Det finns också alltid en risk för att det utvecklas en speciell subkultur i den isolerade miljö som ett behandlingshem är. Brister i ledningsansvaret och otillräcklig kunskap om, och förståelse för, barnets rättigheter kan ha spelat in. Det oroar mig därför djupt att specialistkompetenta barnpsykiatriker haft ansvar för vården. Det ÄR ett svårt jobb – men just därför måste man kunna ställa höga krav. Inte minst på kunskap om etik och mänskliga rättigheter.
Jo jag anade väl att det är just så som du beskriver. Känns viktigt att det kommer fram också. Det är ju det som är förändringsbart och påverkansbart. Det finns nåt att strida för, inte bara förfäras över med andra ord. Och så finns det ett hopp när man inser att människor inte är onda av naturen tycker jag. Och det har jag aldrig trott heller att det finns onda människor. Men lika förjävligt är det ändå att det händer såna här saker. Ursäkta uttrycket.
Jag undrar om det inte finns en ”vårdideologi” bakom dessa ledares agerande. Har hört min äldre syster berätta om hur hennes barnbarn varit utsatt för några lärares agerande vid en skola i en kommun i Dalarna, där man hade den uppfattningen att pojken handgripligen behövde lära sig vem det var som bestämde med hjälp av liknande metoder.
Hmmm… = läst och begrundat – och vad jag kommit fram till lämpar sig ej för att uttrycka skrift.
[...] Jag saknar BUP:s långsiktiga behandlingsarbete med barn och ungdomar med mycket stora svårigheter! Att kliniken på S:t Lars rivs är signifikativt: allt mer av det barnpsykiatriska arbetet sker i öppenvård. De ungdomar som måste läggas in för längre tids behandling hänvisas till behandlingshem, som ofta drivs privat och som ibland har stora brister – se här. [...]