På min dagliga runda i S:t Larsparken kom jag idag förbi en ruin. Det är den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken som nu jämnats med marken. Eller BUP som det heter i folkmun. Vart tog den vägen?
Jag saknar BUP. Jag är visserligen inte sämre underrrättad än att jag vet att verksamheten nu finns på annat håll. Men jag saknar BUP ändå. Både här i Lund och i övriga Sverige.
Jag saknar BUP:s långsiktiga behandlingsarbete med barn och ungdomar med mycket stora svårigheter! Att kliniken på S:t Lars rivs är signifikativt: allt mer av det barnpsykiatriska arbetet sker i öppenvård. De ungdomar som måste läggas in för längre tids behandling hänvisas till behandlingshem, som ofta drivs privat och som ibland har stora brister – se här.
Jag saknar BUP i skolan! Jag minns en tid när teamen från BUP var regelbundna gäster på de skolor där jag var skolläkare. Nu är besöken få. Och allt oftare får vi tillbaka de remisser vi sänder in på ledsna och oroliga barn med hänvisning till att problemen är ”skolrelaterade” och därmed inte fall för BUP.
Jag saknar BUP i debatten om barns och ungdomars villkor! Den som arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin får en unik inblick i ungas livssituation. Jag vill höra fler röster från BUP om barnfattigdomens effekter, om asylsökande och papperslösa barns situation, om de sociala orsakerna bakom depressioner och självskadebeteenden. Heder år Frank Lindblad, som tillsammans med Calle Lindgren skrivit Välfärdslandets gåta! Men det är en kontroversiell och medvetet provocerande debattbok som skulle behöva många motlägg från andra inom BUP!
Ibland får jag intrycket av att BUP stängt in sig, som bakom staketet på bilden, inom ett område där man koncentrerar sig på att hjälpa barn med ”psykisk sjukdom”, helst med tydliga biologiska markörer – bipolär sjukdom, ungdomspsykoser, allvarliga neuropsykiatriska tillstånd. Medan man överlämnar alla andra barn och ungdomar som har det svårt och mår dåligt till andra – förskola, skola, socialtjänst och privata vårdgivare. Risken är då att det uppstår ett tomrum, som snabbt fylls av charlataner. Som ger sig på våra ungdomar med hjälp av allehanda ”metoder” från utlandet, ofta med tveksam evidens och med än mer tveksam etik.
Jag saknar BUP – eftersom jag har stor respekt för den kunskap som finns här. Liksom för dess medarbetare - jag känner många av dem personligen och värdesätter deras arbete högt. Ni behövs! Inte bara på era mottagningar utan också ute bland oss andra!
När jag går hemåt kommer jag att tänka på raderna i Strindbergs Esplanadsystemet:
Ha! Tidens sed att riva hus! Men bygga upp? Det är förskräckligt!
Här rivs för att få luft och ljus! Är kanske inte det tillräckligt?
Känns lite hoppfullt eftersom jag för tillfället är jättenervös och livrädd för BUP…
Men tack för att du gav mig lite hopp då.