Det regnar när vi kör norrut genom ödemarken i södra Lappland. Jag vill visa min dotter Vindelälven och Mårdseleforsen. Innan vi kommer dit stannar vi till vid Ruskträsk och går ner till sjön. Här bodde jag, inhyst på en bondgård, några veckor sommaren 1958. Jag var sexton år och jobbade i skogen åt Modo. För att ha något att göra på kvällarna fick jag låna bondens roddbåt.
Den sommaren började jag röka. Långa Bill utan filter, en machocigarett för riktiga män. Jag var nog uppe i närmare
fem per dag. När sommaren närmade sig sitt slut och jag skulle återvända hem till Uppsala drabbades jag av ruelse. Jag kunde ju inte komma hem med ett etablerat tobaksmissbruk! Jag hade inte råd. Nyttigt var det inte heller. Och vad skulle mamma och pappa säga?
En kväll fattade jag det avgörande beslutet. Jag hade just inköpt ett nytt paket. Försedd med detta, en plastpåse och en gråsten rodde jag ut till mitten av sjön. Där rökte jag långsamt och andaktsfullt min sista cigarett. Så lade jag paketet med resten av cigaretterna tillsammans med stenen i plastpåsen, knöt den omsorgsfullt och lät den sjunka till sjöns botten. Jag har inte rökt sedan dess.
När jag nu står här 51 år senare och blickar ut över sjön ler jag åt den finnige sextonåringen som sitter där ute i roddbåten med sitt sista cigarettpaket – en så patetisk men rörande scen! Det var trots allt ett av hans första riktigt självständiga beslut. Och redan då anade han att vissa beslut fordrar en ritual.
Idag står jag och tänker på Arkimedes princip, på den undanträngda vattenmassan, på att summan av en människas laster måhända är konstant (vad blev det i stället?) och på att mer slagg i mitt liv nog borde ha sänkts till botten medan tid var. Men jag lärde mig ro den sommaren. Och ett försoningens stilla duggregn faller över sjön idag och gör konturerna mjuka och färgerna milda.
vad fint skrivet. Jag blir alldeles tårögd.
Ser framför mig min egen 16-åring och funderar över vilka beslut han tar och vad han tänker och att jag måste låta honom vara och ta sina egna beslut. Undrar om han ibland också tänker som du gjorde när det gäller dina föräldrar. Det gör han väl förstås, fast som förälder märker man det ju inte så väl.
Tack för ett fint inlägg.