Kyrkofrid - rumslig eller andlig

När detta skrivs är mer än 10 000 personer samlade på Köpenhamns gator för att demonstrera mot den brutalitet polisen visade när en grupp irakier med våld tvingades lämna Brorsons Kirke inatt. I väntan på avvisning till Irak. Kyrkans präst, Per Ramsdal, var upprörd:

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det som hände i natt verkligen skulle kunna ske.

Per Ramsdal har blivit kontroversiell också inom kyrkan. Han bjöd in de hotade irakierna att bo i kyrkan, och han har till mångas förtret också ordnat gemensamma andaktsstunder för kristna och muslimer. Han har fått visst stöd från Köpenhamns biskop, Erik Norman Svendsen, som i ett pressmeddelande i morse bland annat skrev:

Personligen är jag bedrövad över att de asylsökande irakiernas långa lidandehistoria nu fortsätter…  Inte minst hade jag hoppats på uppehållstillstånd av humanitära skäl för de barnfamiljer som vistats så länge i Danmark att de nu blivit så gott som danskar.

I samband med detta har det flammat upp en diskussion om kyrkofrid. Per Ramsdal har antytt att polisens ingripande ”på helig mark” inte går att försvara. Flera präster och biskopar, bland annat Kresten Drejergaard, biskop på Fyn, har då sagt ifrån: Kyrkan är inte mer helig än att också den lyder under allmänna lagar. Någon ”kyrkofrid” finns inte, åtminstone inte i den protestantiska traditionen. Basta!

Den diskussionen har vi haft i Sverige också. Själv blev jag direkt indragen i den först i samband med att polisen hämtade flyktingar i Alsike kloster. Sedan i debatten kring de flyktingar som 1995-1996 befann sig i Åsele kyrka och som jag personligen lärde känna. Kyrkoherden i Åsele, Roland Haglund, påminde för övrigt i sitt agerande en hel del om Per Ramsdal.

Jag tror inte man kan hävda att kyrkan rent bokstavligt kan vara en fristad, utanför samhällets jurisdiktion i övrigt. Däremot tycker jag man kan vänta sig att flyktingar från ett krigsdrabbat Irak, oberoende av om de är kristna eller muslimer, ska kunna påräkna ett slags andlig kyrkofrid. Alltså verkligen kunna lita på att kyrkan ser deras nöd, finns vid deras sida och hjälper till att föra deras talan. En del av de uttalanden som det senaste dygnet gjorts av några av kyrkans företrädare i Danmark skrämmer  i sin brist på medkänsla.

Åter tänker jag då på Karen Armstrongs vädjan om en ”Charter for Compassion”. Universell medmänsklighet. Den gyllene regeln med andra ord.

About these ads