”Såg dig just på TV. Utmärkt att du var så arg!” skriver brorsan i ett uppmuntrande mejl. Det behövdes. Jag har
nämligen just kollat inslaget själv i efterhand och tänker: Jaha, där är den emotionelle barndoktorn igen! Att han aldrig kan lugna ner sig! Tur att Christina Heilborn också var intervjuad! Nu fick hon stå för saklighet, sans och måtta!
Men så ilsknar jag till igen. Måste man alltid vara lugn och balanserad när man är läkare? Är det bara det som räknas i mina kretsar? Är det inte professionellt att bli arg? Jo, jag tycker faktiskt det är det ibland! När våra myndigheter splittrar en familj med ett nyfött barn och ett äldre syskon under flera månaders tid, kanske ett halvår, av stelbent byråkratiska skäl! Och när Regeringen ägnar sig åt dubbelspel när det gäller Sveriges internationella åtaganden. Vi ratificerar konventioner men följer dem inte. När sedan de granskande FN-kommittéerna frågar om det säger regeringen – utåt – att det inte finns några problem. För Högsta Domstolen har i flera prejudicerande domar slagit fast att domstolar och myndigheter alltid ska tolka den svenska lagen i ljuset av konventionerna. Säger man. Men här hemma sitter Billström likafullt och påstår att Barnkonventionen bara är ett ”vägledande dokument” och att det är svensk lag som gäller. I praktiken: konventionen är inte så viktig. Jovisst, lagen ska ändras så småningom. Men under tiden drabbas barn och familjer.
På något sätt måste vi försöka komma vidare med det här. Sveriges förtroende när det gäller mänskliga rättigheter är på väg att urholkas. Och alltför många barn far illa alldeles i onödan. Har vi verkligen råd med det?
Du kan se Rapportinslaget här.
Jag såg inslaget i går och jag tycker att det du gav uttryck för är det enda man kan känna i det läget. Det gav verkligen inget intryck av att vara ”osansad” ilska. Tvärt om, det visade på engagerad och rättmätig upprördhet över något som är helt åt l#?&&?.
För övrigt kan jag inte göra annat än att hålla med fast och fullt på varenda punkt i det du sa och i det du skriver i detta inlägg.
Fortsätt att vara förbannad på orättvisor och dumheter av det här slaget, fler borde vara upprörda.
Hej Lars,
Det är glädjande att du alltid står upp för barns rättigheter. Jag upptäckte dig för några år sedan då du hade skrivit en artikel som satte ord på allt som jag känner. Sedan dess följer jag med stort intresse ditt arbete och läser dina böcker.
Det du säger är självklarheter för skrämmande få människor. Skrämmande många, som argumenterar emot och har en väldigt tråkig syn på barn, är själva föräldrar.
Tack för alla dina kloka tankar och ord. Få personer har jag upplevt tala med hjärtat om barnen som du gör. Hitills är det Astrid Lindgren och du som lyckats förmedla det bäst…tycker jag.
Hej! Jag såg dig också och jag tycker att det är jättebra att du blir arg. Heja på! Såna som du behövs! Eller rättare sagt just du behövs!
Jag tittade också, och förundrades över att du kunde låta så lugn och sansad fast du så uppenbart var engagerad! *lol* Där ser man, hur olika man kan tolka situationer!
Jag har ofta tänkt på det där, professionalismen inom läkarkåren som ofta likställts med att koppla bort känslorna. Att vara rationell och … opartisk. Jag tycker att det är ett förlegat ideal, något jag inte kan ställa upp på. Och jag tror att du Lars vore en annan om du inte blev arg, inte protesterade, inte kände starkt. Jag tror att människor känner ditt engagemang och att det är en stor styrka att du kan visa dig upprörd och arg.
Såg dig också och det gick en rysning genom mig – bra att du, som har tyngd bakom dina ord, ryter ifrån! För om inte du och de kunniga människor du har omkring dig inte säger ifrån, hur ska då vi andra kunna göra vår del?