Just nu pågår Skånes orgelveckor. Ett utmärkt initiativ, då en rad framstående organister från de nordiska länderna, Tyskland, England och Polen besöker Skåne och ger konserter i olika kyrkor. Också Köpenhamn och Bornholm får besök, och orgelentusiasterna får verkligen sitt lystmäte.
Jag hör till orgelmusikens vänner. Under mina ungdomsår tog jag regelbundna lektioner i orgelspel. Per-Erik Styf i Trefaldighetskyrkan i Uppsala var min lärare. Och när jag sedan studerade till läkare var jag samtidigt kantor i S:t Olofs kapell i samma stad. En kort period drömde jag om att bli organist på riktigt. Jag sökte ett stipendium för att resa till Italien och studera Girolamo Frescobaldis musik. Jag fick det aldrig, och inte blev jag organist heller. Kanske lika bra. Så begåvad var jag inte. Och läkaryrket var ingen dålig ersättning. Det behövs en del musikalitet, om än av ett lite annat slag, i det yrket också.
Men glädjen i att lyssna på bra orgelmusik har jag behållit. Och ikväll var jag i Klosterkyrkan här i Lund och hörde en konsert med den unge norrmannen Ole Andreas Fevang. Skönt uppkrupen i ett hörn hörde jag honom spela Mendelssohns tredje orgelsonat och en orgelkoral av Bach. Så kom han till den kända och ofta spelade ciaconan i f-moll av Johann Pachelbel. En ciacona består av ett kort tema som hela tiden upprepas i pedalen, i detta verk 22 gånger, medan temat varieras och broderas i manualerna. Jag har spelat stycket många gånger själv. Nu hörde jag inledningen – och så var det långa stycket plötligt bara slut! Lätt förvirrad såg jag upp och upptäckte att det programblad jag nyss hållit i händerna låg parkerat vid fötterna hos en dam som satt tre meter ifrån mig. Jag såg frågande på henne, och av hennes förtjusta min insåg jag att jag sovit gott en stund.
Så käre Ole Andreas – och käre Johann: Förlåt mig att jag missade nästan hela ciaconan! Det var verkligen inte ert fel! Men sedan var jag verkligen klarvaken och kunde njuta fullt ut av Alains lilla Postlude över gregoriansk aftonmusik, några nyupptäckta orgelstycken av Grieg och inte minst av ett pampigt och väl genomlyst ”tonestykke” av Niels W. Gade. Jättebra!
Min mann (som er kantor) pleier å si at det er i pausene musikken blir til. Så det var kanskje ikke så galt å ta en liten høneblund likevel?