I en signerad ledare i dagens DN skriver Malin Siwe om normalitet – se här. Hon utgår ifrån ett aktuellt fall från Vellinge kommun: en 15-årig pojke hade svårigheter i skolan, och efter en tämligen summarisk utredning skrevs han in i särskolan. Där vantrivdes han, och senare utredning i Trelleborg, där han hamnade på gymnasiesärskolan, visade att hans begåvning snarast var över det normala.
Malin Siwe diskuterar förhållandet att antalet barn inskrivna i särskolan har ökat. Fram till 1990 låg andelen barn som inskrevs i särskolan på 0,6 procent men har sedan stigit till 1,5 procent. För mig som skolläkare är det inte svårt att förstå hur det gått till. Neddragningarna i skolan under 1990-talet ledde till att barn med olika former av inlärningssvårigheter fick problem – det fick inte det stöd de egentligen hade rätt till inom den vanliga skolans ram. Därför skrevs fler över till särskolan, där resurserna var något större. Det skedde säkert ofta i bästa välmening, men konsekvenserna blev, som Siwe påpekar, negativa för många barn.
En annan orsak till denna utveckling är att kraven har ökat. Det har helt enkelt blivit alltmer onormalt att vara normal – diagnoserna lurar runt hörnet för alla som inte riktigt håller måttet. Och för övriga lanserade jag för många år sedan en ny bokstavsdiagnos, NTV (=Normal Tills Vidare).
I förslaget till ny skollag sägs att kriterierna för inskrivning i särskolan åter ska bli strängare. Malin Siwe avslutar sin artikel med
orden:
Rektorer, lärare och psykologer bör inte vänta på den nya skollagen – de bör vidga sin syn på normalitet redan i dag.
I min bok Elevhälsa börjar i klassrummet finns ett utförligt kapitel om hur vi kan se på normalitet och avvikelser – mer information om boken finner du här.
Men er det sikkert at det er så farlig at flere barn skrives inn i særskolene? Det har jo flere positive sider også at flere får gå der!
Men det med diagnostiseringen er jeg helt enig i. Normal og vellykket (eller veltilpasset) skal jo ikke være synonymer!
Håller med Ellen!
Är det du Lars som har lanserat begreppet NTV? Jag har hört det många gånger och använt det själv, men visste inte att det kom från dig. Kul att få reda på det!
Hej mib, jo det var jag som först använde begreppet NTV. Några reagerade då kraftigt – man menade att jag raljerade med de barn som fått diagnoser som ADHD eller DAMP. Ingenting vore mig mer främmande. Jag ville föra en diskussion om normalitetens gränser. Den tycker jag fortfarande är viktig. Men området är minerat och bör beträdas varsamt.
Det jag hör är motsatsen. På högstadiet går det upp för föräldrar att barnet inte får gå vanligt gymnasium eller får svårt att få jobb och därför skrivs de över till grundskolan.
Hej Anna, jag är nyfiken på vad du tycker om det. Jag hoppas ändå fallet i Vellinge var ett olycksfall i arbetet – en utredning om inskrivning i särskolan MÅSTE helt enkelt vara så grundlig och kompetent genomförd att det inte ska bli tal om att en ny utredning ett par år senare ger ett helt annat resultat! Och om utredningen är riktigt gjord, barnet har en klart verifierad utvecklingsstörning och sedan på nytt ska tvingas läsa efter grundskolans kursplaner och nå de uppställda målen där – vad händer då? Jag har mött alltför många barn med ödelagd självkänsla på grund av att de ställts inför orimliga krav.
Visst skulle man kunna önska sig en helt annan skola, gärna betygsfri, där kraven och pedagogiken helt kunde anpassas till varje barns individuella förutsättningar – såväl resurser som begränsningar. Då behövdes kanske inte särskolan. Men där är vi inte än, och vägen dit känns just nu mycket lång.
Lars: Jesper Juul har vært gjesteredaktør for Dagbladets Magasinet nå på lørdag, og hans agenda er nettopp dette med økt diagnostisering av barn. Titter du inn på anna m’s blogg, så finner du en link. Og en diskusjon.
Hej Lars!
Har även ett exempel till denna problematik. En kille gick i årskurs fem i en skola dit min dotter kom för att göra sin prao. Dottern blev varnad för denna kille eftersom han var lite annorlunda. Annorlunda är något som passar min dotter så hon tog det som en utmaning. Av föräldrar fick jag höra att personalen ansåg att deras son behövde utredning och när han gjorde redovisningar med svåra ord osv anklagades föräldrarna för att ha gjort hans arbete åt honom. På utredningen kom de naturligtvis fram till att han var extremt intelligent. När det tex gäller matematik passar inte den nya pedagogiken med bakifrån plus och annat som ska underlätta räkningen. Om barnet kan räkna ut tal i huvudet blir metoderna snarare ett hinder än en möjlighet. Varför ska alla behöva kunna räkna på samma sätt? Även om sättet är framarbetat för att hjälpa.
Dottern uppmuntrande honom i alla fall att byta till en annan miljö, den skola där min dotter gick. Han fick en helt ny roll där och växte på alla sätt och vis. Den miljö vi befinner oss i har en otrolig betydelse för vår utveckling. Människors förväntningar spelar en stor roll helt enkelt.
Särbegåvade barn har ofta en ojämn begåvningsprofil. Det finns logiskt-matematiskt särbegåvade, språkligt särbegåvade, emotionellt särbegåvade, musikaliskt särbegåvade etc. Alla dessa barn behöver särskild stimulans inom sitt specialområde för att inte tråkas ut – men också ibland särskilt stöd inom de områden där de faktiskt är svaga!
På Mensas hemsida http://www.mensa.se/content/view/45/94/ finns en spännande och tankeväckande jämförelse mellan särbegåvade och högpresterande elever – vilket alltså inte alls är samma sak!
Jag vill också rekommendera två böcker som på lite olika sätt tar upp de särbegåvade barnens situation: Gifted Children: Myths and Realities av Ellen Winner och De intelligente børn av Ole Kyed. Båda böckerna kan beställas från t ex adLibris.