Exponera barn i kris

Dagens DN följer i två artiklar upp teman som nyligen varit aktuella på min blogg. På DN Debatt skriver BO Fredrik Malmberg tillsammans med min kollega Margareta Blennow (ordförande i Svenska barnläkarföreningen), Cecilia Modig och Börje Svensson (som båda varit knutna till Rädda Barnen) om problemen med att medialt exponera barn i kris – se här. Utgångspunkten är TV-programmet Ett fall för Louise, och debattörerna ansluter sig i stort till de synpunkter som tidigare framförts i en tidigare artikel av Kattis Ahlström. Den som läser min blogg känner också igen argument jag använt här.

Fredrik Malmberg och hans medförfattare pekar på riskerna med att låta barn i kris framträda i TV. De menar att problemen barnen har i sina familjer är viktiga att lyfta fram, men att det kan ske genom att skådespelare gestaltar de situationer man vill diskutera. Artikeln utmynnar i en inbjudan till diskussion kring mediernas etiska regler. På samma sätt som skett i Norge, där man nu beaktar barnets rättigheter bättre än vi.

Det är inga enkla problem, och de tål verkligen att diskuteras. Gårdagens Uppdrag Granskning handlade om hemlösa barn, som tillsammans med sina familjer tvingas bo långa tider på jourhotell av skiftande kvalitet. Det var ett angeläget och djupt upprörande reportage. Två barn intervjuades, en tolvårig flicka och en pojke i 14-årsåldern. Båda hade viktiga erfarenheter att förmedla, och intervjuerna med dem lyfte hela reportaget och gav det just det barnperspektiv som ofta saknas. Flickan valde att bli intervjuad utan att visa sitt ansikte. Det var en respektfull intervju, där hon verkligen fick komma till tals på sina egna villkor. Kanske borde man ha intervjuat pojken på samma sätt.

Men skillnaden mot Ett fall för Louise var att barnen aldrig behövde beröra de känsliga frågorna om familjens inre förhållanden. Här handlade det enbart om familjens boende och de konsekvenser det fick. Eftersom jag blev intervjuad i programmet fick jag också tillfälle att samtala om hur intervjuerna med barnen var gjorda. Det stod klart att man noga övervägt hur dessa skulle kunna genomföras utan att situationen för barnen eller familjerna skulle förvärras. Jag tycker man lyckades finna en bra balans i programmet.

Men, som sagt, en vidare diskussion är angelägen, och jag hoppas att man från mediernas sida tackar ja till fortsatta samtal om barnets rättigheter i sådana sammanhang. Frågan har också varit aktuell i rapporteringen om de apatiska barnen. På kultursidan i dagens DN sätter Maciej Zaremba punkt för den tidvis infekterade diskussion som pågått där med anledning av Gellert Tamas bok De apatiska – se här. Diskussionen har, inte alldeles oväntat, kommit att handla mest om författaretik och migrationspolitik. Var tog barnen vägen? Tamas har, åtminstone delvis, lyft fram barnperspektivet i sin bok. Men så snart frågor om flyktingskap och migration börjar diskuteras är det som om barnen inte längre fanns.