Idag, på Fars dag, finns i DN:s söndagsbilaga en rolig artikel av Erik Ohlsson – se här. Den visar
hur den offentliga pappabilden förändrats under fem decennier, alltså från 1959 och fram till nu. Från Den frånvarande pappan via Den klantiga pappan, Velourpappan och Mångfaldspappan (till vilken kategori författaren själv bekänner sig) fram till 1999, då Den grubblande pappan gör entré, villrådig och krisande:
Hurdan ska en bra far vara? Kraven ökar och det sena 1990-talets pappa har en uppsjö av handböcker att söka kunskap i. Allt från Lars H Gustafsson (åttabarnsfar och barnläkare) med standardverket Barnapappa till Rob Parsons självhjälpslängiga Världens bästa pappa på sextio minuter.
Trots – eller kanske tack vare – mångfalden av goda råd, föreställer några av decenniets starkaste pappaporträtt villrådiga och grubblande fäder.
Till sällskapet grubblande fäder hänför så Ohlsson Tony Soprano och Kevin Spacey i American Beauty. Vilket skönt gäng!
Jag börjar förstås grubbla över hur grubblande jag är – kunde han inte ha skrivit ”reflekterande” i stället? Jag frågar, möjligen lite vädjande, Gunnel om saken. ”Äsch, visst är du en grubblare!” säger hon glatt.
Jag får väl trösta mig med att en av mina böcker för första gången blivit utnämnd till ”standardverk”! Vilken Fars dags-present - man bugar! Samtidigt som jag håller tummarna för att slippa hamna i den sista kategorin Erik Ohlsson beskriver, typisk för 2009: Den omskrivna pappan.
Det var väl roligt. Själv grubblar jag om än det ena och än det andra, fast jag kallar det för att jag filosoferar…. Och så är jag ju inte en pappa då…
Och tack och lov för att du är en grubblare! Det inspirerar oss andra mammor så väl som pappor att få grubbla lite för det är ju så härligt!