Jag går ner mot bron över Vattudalen. Någon går vid min sida. Vi ska över till Alanäs. Men den
stora vägen är avstängd – en skylt anger att broreparation pågår.
”Kom!” säger jag, ”man måste kunna gå över någonstans!” Jag visar min följeslagare en omväg, förbi kyrkan, så till höger och upp mot brofästet. Men också här är det avstängt, och nu ser jag hur illa skadad bron är. Som efter ett granatnedslag. Eller en kraftig påsegling.
Vi vänder tillbaka, kommer upp i en smal gränd och går in i en trång men folktom pizzeria. Vi ropar, får svar från köket och finner där tre uppgivna pizzabagare som sitter längs väggen. De berättar att bron förstördes för en vecka sedan, att det nu är svårt att komma både till och från Strömsund och att de flesta lämnat samhället och begett sig norrut.
”Men färjan!” säger jag. ”Varför har de inte satt igång färjan igen?”
”Vilken färja?” svarar en av männen. ”Här har aldrig funnits någon färja!” Jag blir upprörd över sådan okunnighet och berättar att jag minns när bron byggdes, av tyskarna, att det dessförinnan gick färja över sjön och att den fick ligga kvar länge efter det att bron blev färdigbyggd, utifall att… Varför finns den inte kvar? Men de rycker bara på axlarna.
”Vi får gå runt sjön”, säger jag till min följeslagare. Vi går söderut, förbi hembygdsgården. 
Vattudalen krymper ihop och blir till en strid å, landskapet förtätas, övergår i stad. Jag ser en gångbro över vattnet, den ligger i dis men liknar Västgötaspången i Uppsala. Men när vi kommer närmare upplöses den och försvinner.
Staden tätnar, byggnaderna blir större, ligger ända ner mot vattnet nu. En ny större bro dyker upp framför oss, det är Ponte Vecchio i Florens. Men också den
försvinner som en hägring när vi kommer närmare. På nytt vidgas vattnet, och Vattudalen breder ut sig med skogklädda höjder omkring. Det är då sorgen kommer. Vi måste ända ner till Ulriksfors för att komma runt sjön, och jag inser att jag inte kommer att orka gå så långt. Sorgen över ett förlorat Alanäs. Ilskan över en färja som inte finns på plats.
Jag sitter upp i sängen med ett starkt tryck över bröstet. Det är novembernatt och regnet slår mot mitt fönster. En raserad bro, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad hade hänt med bron? Vem gick vid min sida? Och färjan som inte fanns…?
Jag går ut i köket och sätter på en kopp te, bläddrar i morgontidningen som just kommit, lyssnar till Signes jämna andetag inifrån studentrummet, somnar om och sover gott tills ljuset kommer.
En vacker, tänkvärd och självutlämnande text!
Jag kommer att tänka på en dröm i början av 90-talet, när jag arbetade med mina drömmar.
”Jag står på en flotte mitt ute i sjön och ser hur en kraftig träbro, men tjocka fästen förankrade i botten dras upp av en monsterliknande maskin. Jag skriker av fasa, när jag ser förödelsen. Bron är raserad till hälften, men när jag tittar år höger ser jag en ny stålkonstruktion, som byggs i fjärran.”
Då var jag väldigt upprörd, arg och besviken på alla nedskärningar, som gällde mitt yrke.
Idag kan jag bara hoppas att den nya bron snart är färdig och kan kopplas samman med historien om den gamla på något vis.
Jag försöker ta mig fram på den nya, men har nog väldigt svårt att släppa drömmen om den gamla.
Tack Lars för drömmen om bron i Strömsund min födelsestad, som nämns allt oftare i debatten. Republiken Jämtland bär på en fantastisk överlevnadshistoria!
I går hade jag förmånen att delta i forandet av Barnknventionen i Berwaldhallen. Det tackar jag drottning Silvia för. Tänkte att det borde varit i Globen med massor av barn inbjudna! Det får bli nästa jubileum!