Enligt gammalt tänkande bland urfolk kommer ett spädbarn alltid med ett budskap till sina föräldrar. De första frågor föräldern ska ställa
till sitt barn är därför: Vem är du? Och vad vill du mig?
Det finns en djup visdom i ett sådant förhållningssätt. Att redan från början se barnet som en samspelande individ med särskild kunskap och bjuda in barnet till en dialog, där jag som vuxen har lika mycket att lära som barnet – det ger bästa möjliga förutsättningar för den tidiga anknytning som vi idag ser som så avgörande för barnets fortsatta utveckling.
Jag ser idag en tendens till att både överskatta och underskatta det lilla barnet. Det lilla barnets kognitiva förmågor överskattas ofta, och det leder till att man både feltolkar barnet och ställer orimliga krav på barnets anpassning till de vuxnas förväntningar och krav. Samtidigt underskattas barnets förmåga att känna, uppleva och berätta – inte i ord men på annat sätt. Vi vet idag att det lilla barnet kan känna fysisk smärta, och vi gör numera vad vi kan för att lindra den. Vi har all anledning att tro att barnet också kan känna psykisk smärta – rädsla, sorg och en känsla av övergivenhet.
Eftersom vi inte säkert kan veta hur ett barn reagerar på vad som händer måste vi utgå ifrån att det upplever smärta, fysisk som psykisk, med minst samma intensitet som vi. Ett barn måste därför behandlas med samma respekt som min älskade eller min allra bästa vän. För att återvända till urfolkens tänkade: Om man behandlar barnet med brist på inlevelseförmåga och respekt blir barnet själlöst och förlorar sin förmåga att överbringa sitt budskap till föräldrarna. Då mister föräldrarna möjligheten till egen utveckling, och mänskligheten blir fattigare.
New age flummery? Not at all: Old age wisdom!
Jag har läst de förr av dig och tog med mig de meningarna. Jag bär fortfarande med mig samma frågor till mitt barn och någonstans finns också ”barn är kompetenta”. Det är mycket jag har plockat med mig från dina böcker och jag kommer säkerligen att läsa om de igen.
Underbart skrivet.
Det är så oerhört synd (och lite konstigt) att detta inte är en självklarhet för alla. Att man 2010 måste påminna folk om att även små barn känner smärta. Sorgligt.
Det borde vara självklart egentligen. När börjar man att vara en människa och när upphör man att vara det? Så självklart att man är det från början till slut. Ändå tycker jag att framför allt barnhälsovården i landet aktivt jobbar för att vi ska se barnen som något annat. Så synd.
Ett fint sätt att se på barn, att de kommer för att lära oss något. Min son har lärt mig mer än någon annan och jag har utvecklats massor på de snart tre år han har funnits hos mig så för mig är det en sanning.
[...] kollar in hans blogg lite då och då. Idag fann jag ett inlägg som jag gärna delar med mig av. Något att läsa och [...]