Tisdag kväll i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Vi har just kört vårt genrep inför nästa dags ceremoni, då vår pristagare ska
offentliggöras. Nu bjuds vi på middag, lika överdådigt god som vanligt när kocken Ola varit i farten. Till vänster om mig sitter en kvinna som jag inte mött förut. Vi skakar hand. Kristina heter hon. Jag förstår att hon är med i styrelsen för det bolag som förvaltar Näs. Vi talar om Vimmerby, och vi berättar om våra möten med Astrid. Till slut frågar jag henne:
”Men vad jobbar du med då?”
”Jag jobbar som landshövding. I Växjö. Veckopendlar dit ner, vi har ju gården och företaget kvar. Fast det är min man som sköter det nu. Och du själv?”
Jobbar som landshövding… Jag känner mig först lite dum… borde jag inte ha vetat det? Men slår snabbt bort den känslan. Vi är i Sverige, och just det här är nog det bästa med landet vi bor i. Att vi bara fortsätter att prata som om ingenting hänt. Jobb som jobb. Kristina Alsér heter hon förresten, och vill du läsa hennes blogg hittar du den här!
I morse flög jag så vidare från Arlanda till Skellefteå. I gaten fick jag syn på en man i min egen ålder. Han stod djupt försjunken i Expressen, så jag såg honom bara snett bakifrån. Men han verkade bekant. När jag steg på planet hade han redan satt sig på första raden. Och genast kände jag igen honom:
”Nisse? Nisse Simonsson?”
”Gustafsson? Visst är du väl Gustafsson?”
”Kul! Längesen! Jag måste bekänna – jag fick kolla två gånger!”
”Jo, men… vi har väl åldrats kanske. Med visst behag!”
Jag gillade verkligen det där sista tillägget! Och kom att tänka på när vi möttes en gång för så där… 40 år sedan. Då jobbade vi båda som underläkare i Östersund. Jag hade just kommit dit efter ett års tjänstgöring i Hede. Jag berättade för Nisse att mina patienter kallat mig ”pojkdoktorn”! (Jag var 26 när jag kom till Hede).
”Äsch”, sa Nisse. ”Du fick ju ändå vara doktor! När jag vikarierade hemma i Strömsund kallade mina patienter mig bara för ‘Simonssons pojk’!
Nisses pappa var specerihandlare i Strömsund och för övrigt bekant med min mamma Gertrud, som också växte upp där.
När vi sågs 1970 var vi pojkdoktorerna. Det är vi inte längre. Något har hänt. Med visst behag.
