Jag svarar på ett brev från en pappa som menar att deras treåring ”hånler” mot föräldrarna när han först druckit några munnar ur sin mugg och sedan kastat den med återstoden i golvet. Den situationen har jag varit i flera gånger själv som förälder. Ibland har jag blivit ledsen, ibland arg och ibland mest skrattat åt det hela. Hur man än reagerar så blir det en del att torka upp.
Men ”hånler”? Jag känner mig så främmande för ordet. Vad är ett hånleende? Kanske kan man säga att Dick Cheney, försvarsminister
och sedan vicepresident under Bush-administrationen, gett hånleendet ett ansikte. Så visst finns sådana leenden som ett uttryck för hån. De flesta av oss har mötts av dem också på närmare håll. Frågan är vad hån är. Som så ofta konsulterar jag Nationalencyklopedins ordbok och får veta att hån är
illvillig och förlöjligande kritik av ngn(s) svaghet, uteslutande i avsikt att förolämpa el. förnedra; ofta med inslag av ironi.
Är en treåring förmögen till detta? Till illvillighet, förlöjligande och förnedrande behandling med inslag av ironi? Naturligtvis inte. Varför använder man då ord som innebär en demonisering av barnet? Är det okunnighet? Ja, så vill jag tro. Bara den som inte vet hur en treåring känner och tänker utan uppfattar honom som en tolvåring eller 38-åring kan uppfatta barnets leende som hånfullt.
Själv ser jag treåringens leende som förtjust eller rent av triumfatoriskt:
Se så långt jag kastade och hur mycket som for ut på golvet! Och se hur konstig pappa blev i ansiktet när jag gjorde så! Vad jag Kan!!!
Barnet väntar sig en applåd men får… ja, vad då? Om nu inte leendet är generat och skräckblandat – för vad hände sist när jag gjorde så här? Och vad händer nu?
Jag hör inte till dem som vill idealisera barn. Det finns stråk av godhet och ondska inbyggda i oss alla. Men en treårings repertoar av uttryck är fortfarande begränsad. Dick Cheney kan nog hånle. Och jag med om jag anstränger mig lite. Men låt treåringarna vara i fred för våra vuxna projektioner! Mitt första råd på den hustavla som ingår i Växa – inte lyda är: Tro alltid barnet om gott!
Tänker precis som du. Det handlar om vuxnas projektioner. Har de senaste dagarna funderat mycket på vad vi tillskriver våra barn under de förmånliga tillfällen jag givits för observation av interaktion. Ettåringar som är ”elaka”, treåringar som är ”manipulativa” osv i all oändlighet. Naturligtvis har jag också sett mycket gott, men det är inte det jag funderat kring. Ibland tänker jag att vuxna tagit uttrycket ”ditt kompetenta barn” och gjort det till ett uttryck som inrymmer andra saker än vad som var tanken. Inte för att jag önskar att vi ska tänka att barn är inkompententa, jag vill bara komma ifrån uppfattningen att barn är uträknande, illvilliga varelser vars främsta uppgift är att skapa onödigt arbete för oss vuxna. Jag säger som du; ”tro alltid barnet om gott”!
Hej Helene! Jag håller helt med dig. Mitt intryck idag är att många vuxna har en tendens att överskatta små barns kognitiva förmågor (som att tänka och resonera) men att samtidigt underskatta samma barns emotionella kapacitet, alltså deras förmåga att känna och uppleva. Timeoutstolen är ett exempel på det. Man tror att en olycklig och kaotisk fyraåring kan ”tänka över vad han gjort” när han placeras på stolen – men inser inte hur smärtsamt, förvirrande och skamfullt det kan vara att att bli placerad på en sådan stol./Lars
Håller med, en treåring provar möjligtvis vilka reaktioner det blir när den gör si eller så, inte illvilja. Barn är barn och meningen med att vara barn är väl att man ska få testa sig fram. Barn vill både samarbeta OCH prova sig fram och då blir det förstås konflikter ibland, det ingår
Den förbjudna frukten… det kiknande skrattet när man som bebis hissas i luften och känner lite skräck och glädje blandat. Ett av mina första minnen är när jag 3 år gammal tillsammans med en kamrat springer iväg från dagisgruppen. Så härlig frihetskänsla, och så kryddad av vetskapen av att vi gör fel. Vi busar.
Alla barn busar, testar gränser. Och iakttar vuxnas reaktioner. Med klurig blick, lite uppstudsig – vi vet att vi gör lite fel och det känns så bra! Vi har makt över pappa, vi är starka, egna individer, vi kan gå utanför gränserna!
Ett annat tidigt minne är när jag är fyra år och min pappa daskar mig som bestraffning för en liten olydighet; gått från bordet, varit trotsig… Vrede inom mig, inte ledsenhet, ett avklippt förtroende och jag stänger av känslorna.
Som sagt: alla barn och ungdomar testar gränser. Men det är till 100% upp till de vuxna att hantera situationen med värdighet, att upprätthålla respekten mellan barn-förälder. Så spännande att kasta vattenmuggen på golvet! Vilken reaktion från pappa blir det idag? Kanske arg, kanske sur, kanske avmätt, kanske konstruktiv. Men en pappa får aldrig bli arg på barnet i sig, bara på handlingen.
Snart kommer barnet att rita på väggar, palla äpplen från grannen, dricka folköl… Pappan måste fundera på hur han ska reagera med värdighet.