Häromdagen tittade jag in på sajten familjeliv.se. I en av trådarna där berättade en mamma om sitt barns dagis. Där används en
timeoutstol, där de barn som missköter sig får sitta för att ”tänka över” vad de har gjort. Föräldrarna reagerade på detta och tog upp det vid ett utvecklingssamtal. Personalen försvarade då det hela och bad föräldrarna komma med ett bättre förslag!
Detta var alltså häromdagen – inte för två år sedan! Jag trodde knappt mina ögon. Här har jag gått och inbillat mig att detta oskick var ett minne blott. Att all den diskussion som nu varit kring nannymetoder av det här slaget hade förpassat kvarvarande timeoutstolar till vindsförråd och sopcontainrar. Och så finns de ändå kvar. Med utbildad personal som ber föräldrarna leverera alternativen! Vad i all världen har hänt med vår fina förskola?
Där, om någonstans, borde man veta att ingen fyraåring tänker särskilt bra på en timeoutstol. Att placeringen på en sådan stol av många barn upplevs som förnedrande och skamfull. Och att Folkhälsoinstitutet därför har tagit bestämt avstånd från sådana metoder, både i hem och förskola.
Jag vill tro att detta var ett extremt undantag. Men ändå en påminnelse om att det finns förskolor där inte allt är som det ska. Som förälder ska man naturligtvis aldrig acceptera att ens barn behandlas på ett så kränkande sätt. Och det är förskolans personal, inte föräldrarna, som har det fulla ansvaret för att verksamheten enligt svensk förskoletradition bedrivs i överensstämmelse med barnkonventionens bokstav och mening.
Jag har läst liknande trådar där inne i forumet lite då och då under några år och det bland annat avskräcker mig från förskolan. Hoppas att jag har fel och att mina fördomar inte kommer besannas. Vad gör man om man om man ensam som förälder hamnar emot förskolans syn på rätt och fel angående en timeout stol/skamvrå etc?
Mitt förslag till dagispersonalen hade fått bli skämsstolar för dem själva.
Jag tänker att det där är skräckexempel och att man som förälder helt enkelt (förhoppningsvis) kan byta dagis om dylikt finns. Håller med Jenny om att skämsstolar för personalen kanske inte vore så tokigt. Att ta med ett barn i ett annat rum och ta ett snack /lugna ner situationen lite är något helt annat men då är man som vuxen med…
[...] View Original Article Blogged with the Flock Browser [...]
Jag är förskollärare och har jobbat över femton år i olika förskoleverksamheter. Under min yrkestid har jag ALDRIG sett en timeout stol. Men jag tror på att det finns på några få ställen.
Jag tycker överlag att svensk förskola har en mycket hög kvalite, men som i alla olika positioner i samhället finns det folk som har hamnat på fel plats. Jag har mött flera personer som borde byta yrkesinriktning för de har inte det förhållningssätt som krävs för att bemöta barnen på ett bra sätt.
En arbetstagare i Sverige har dock väldigt stora rättigheter medans barnens tid på förskolan inte ens regleras av en arbetsmiljölag. Någonstans är det fel! Jag har jobbat med en kollega som hade uppenbara psykiska problem och borde avsatts från sin tjänst med omedelbar verkan. Ledningen insåg problematiken men hade inte befogenheter att göra något drastiskt.
Jag har mött kanske runt 5 personer inom barnomsorgen som ALLA (kollegor och chefer) runt omkring egentligen ansåg att de inte borde jobba med barn. Här har det handlat om personens förhållningssätt och bemötande. De flesta har varit barnskötare, men även någon förskollärare.
Barnens vardag i förskola och skola borde omfattas av arbetsmiljölagen eller liknande. idag har barnen inte några rättigheter i praktiken.
All personals värdegrund borde präglas av en stark empati, respekt och ansvars känsla.
Jag har själv turen att ha mina barn på en underbar förskola, och de flesta förskolor är fantastiska. Tyvärr finns det bottennapp. När mina kompisar ber om råd när de ska välja förskola brukar jag uppmana dem att gå och hälsa på på olika avdelningar och känna in stämningen. Om personalen förmedlar en bra känsla och en god gruppkänsla så brukar det vara ett bra tecken.
Det är inte minne blott tyvärr! Det finns naturligtvis förskolor som håller mycket hög kvalitet men en normativ uppfostringspedagogik finns fortf kvar. Det har jag själv erfarit vid olika arbetsplatser och dessutom finns det forskning som påvisar att pedagogernas arbete styrs av föreställningar och värderingar om barn, en gammaldags syn på hur barn på bästa sätt ska uppfostras. Förskolans pedagoger blir kulturbärare av dessa föreställningar. Jesper Juul problematiserar detta i sin litteratur om ”relationskompetens i pedagogernas värld” som förövrigt är helt fantastisk. Även en kvinna vid namn Elisabeth Arnér skriver om ”barns inflytande i förskolan- en fråga om demokrati”: http://www.elisabetharner.se/bocker.html. Böcker som kan rekomenderas att ha som utgångspunkt för pedagogernas utvecklingsarbete i förskola.
Kommuner satsar tyvärr en hel del på föräldra utbildningar som tex ”komet” som bygger på positiva belöningar och bestraffning i min mening, nonchalering osv. Det finns alternativa utbildningar som bygger på Jesper Juuls tankar om relationskompetens där den vuxna har ansvaret för kvaliten i relationen, en subjekt- subjekt relation med barnet istället för en subjetk- objekt relation. Ett exempel på det sistnämnda ”vad gör man med en två åring som inte äter eller sitter still” Man ser helt enkelt inte barnets reaktioner som meningsfulla och i förhållande till barnets relationer till de som finns runt omkring. Barnets beteende värderas istället för att barnet ses som människa med tankar, intentione, känslor, behov och viljor.
Det finns förskolor som satsar mer ett nytt sätt att tänka kring barns utveckling. Tyvärr tänker jag att det vanligaste fortf är att en normerande uppfostringspedagogik är vanligast, barnet som uppfostringsobjekt.
Vänlig hälsning
En förskollärare som tror på förskolan
Som förälder tycker jag det är lite skrämmande hur lite insyn jag har i mitt barns förskola och den verksamhet som förs där. Jag försöker vara en bra och medveten förälder och göra allt som är bra för mitt barn hemma, men stora delar av dagen är mitt barn på en förskola som jag egentligen inte vet nåt om!
Tydligen är alternativen uppenbara för dig, men eftersom jag har fått barn och lever i ett land där aga fortfarande är tillåtet (men bara av föräldrarna, vilken tur…) och skämshörn är legio, vet jag inte vad jag ska säga till vår dagmamma. Vilket alternativ ska jag föreslå? Vad har jag för erfarenhet av barnuppfostran att sätta emot hennes mångåriga yrkesliv? Jag vet ju bara hur JAG bemöter och tar hand om mitt barn. (Min son älskar sin dagmamma, så jag är inte orolig.)
Hej Pelikan! Ja, för mig är alternativen uppenbara. Det finns långt bättre sätt att möta arga och ledsna barn på än att ställa dem i skamvrå eller sätta dem på timeoutstolar. Om det har jag skrivit både i Lotsa barn och i Växa – inte lyda. Hade du bott i Sverige hade jag rått dig att tala med dagbarnvårdarens chef. Metoder av det slaget är nämligen inte acceptabla i svensk barnomsorg. Och det är den ansvariga inom förskolan, inte du som förälder, som ska komma med alternativen! Men jag förstår ditt dilemma. Det är inte säkert att ett samtal av det slaget skulle gagna ditt barn där du nu bor. Så då får du kanske acceptera sakernas tillstånd. Så länge allt verkar bra i övrigt och så länge ditt barn mår bra och inte ser ut att ta skada./Lars
Tack för svaret. Jag blev nog lite ställd när jag hörde om skamvrån (”tankevrån”) först, men nu ska jag ta upp det med dagmamman och förklara att jag skulle föredra en annan metod. Till att börja med ska jag fråga hur ofta och under vilka omständigheter hon använder vrån, och be henne hitta på något annat (något som en vuxen skulle acceptera?)
Hur stor skillnad är det egentligen mellan hur man ska behandla barn och vuxna? Friska vuxna är ju helt under eget ansvar, medan barn faktiskt inte ännu har lärt sig (både fysiskt och mentalt) allt som behövs för att klara sig i världen. Själv talar jag med mitt barn utan att förställa rösten, men långsammare och med fler synonymer och upprepningar än till en vuxen. Men det är ofta jag hör vuxna som bebispratar med tvååringar eller som utgår ifrån att barnet hade ont uppsåt, när en olycka har skett (vilket man ju inte gör med en vuxen).
Nej, jag ska inte babbla, men ställa en konkret fråga: känner du till PET (parent effectiveness training) av Thomas Gordon? och vad tycker du i så fall? Jag har bara öppnat boken än, men den verkar ligga i linje med hur jag uppfattar barnuppfostran.
PET är det äldsta strukturerade och manualbaserade föräldraträningsprogram jag känner till, och det utvecklades just av Thomas Gordon (nu död sedan flera år). Till Sverige kom programmet 1975 och kallades då Aktivt föräldraskap. Idag finns mycket av idéinnehållet från Gordons dagar tillvarataget inom Active Parenting. Aktivt lyssnande och tydliga jagbudskap är två av hörnpelarna. Man tar också bestämt avstånd från både belönings- och bestraffningstänkande, och där skiljer sig programmet från flera andra på marknaden. Men annars anser jag nog personligen att det ligger mycket i den kritik som den i Sverige välrenommerade psykologen Inga Gustafsson framfört mot både Gordons program och andra av samma slag. Läs gärna hennes intressanta reflektioner på http://www.sfph.se/resources/mf293.pdf /Lars
Efter att ha hört föreläsningen ”Växa – inte lyda” tycker jag också att det vore en självklarhet att alla metoder med bestraffning såsom skämsstol och liknande borde försvinna. Jag har alltid känt ett enormt motstånd mot dessa metoder men inte haft kompetensen att förklara vad de gör mot barnen. Jag tycker att alla svaren fanns i föreläsningen och Lars visade på att det t o m bryter mot barnkonventionen. Tur, tyckte jag, att TV4 slutat att sända Supernanny-programmen. Så häromdagen upptäckte jag, till min förskräckelse, att programmen visas om och om igen på TV4 Plus – både morgon och eftermiddag. Idag har jag ifrågasatt detta till TV4:s tittarombudsman och väntar spänt på svar.
Till Carolina! Jag försöker att vara med mina barn på förskolan och nu också förskoleklassen en tag/termin på respektive avdelning. Det är inte alltid lätt att få ihop men en heldag i deras tillvaro ger en oerhört bra insikt i verksamheten. Första gången jag var med på syskonavdelningen slogs jag t ex av den ljudnivå som barn och personal vistades i hela dagarna. Jag kunde påtala detta och ett arbete för att förbättra det startades (personalen hade blivit ”hemmablinda” och märkte inte problemet).
Vår tid skamvrå – heter den time-out-stol? Trodde att det inte fanns något sådant inom den moderna pedagogiken?
Ja, man kan mycket väl kalla timeoutstolen för ”vår tids skamvrå”. Den har naturligtvis ingenting med modern förskolepedagogik att göra! Det rör sig i stället om gammal skåpmat från 1930-talet som borde vara slängd för länge sedan. Att den nu i stället tagits fram på nytt, värmts upp nödtorftigt och kryddats med några diffusa modebegrepp (ignorering, timeout) – det är en av vår tids gåtor. Historielöshet, okunnighet, stress och en sviktande barnsyn finns säkert bland förklaringarna. /Lars
Det finns alltid väldigt dåliga exempel på hur man kan göra…
Det var det första jag frågade när min dotter skulle börja på dagis, jag ville försäkra mig om att sådant inte skulle förekomma. Det gör det inte heller på vår förskola, men jag har hört från andra vänner att det förekommer hos dem. Men jag kollar på varje utvecklingssamtal för att säkert veta att det inte har införts. Så det är nog vanligare än vad man tror, som en reaktion på att barngrupperna blir större. Pedagogerna känner sig kanske inte ha tid att se varje barn individuellt. Men det är fruktansvärt!
I vår kommun finns det inte regelrätta time-outstolar vad jag vet, men vid åtminstonde 1 förskola så får barnet lämna gruppen till ett annat rum eller om det är en stol längre bort, om det har gjort något som inte passar.
Man använder också belöningssystem i form av guldstjärnor (vad som händer hemma, att barnet kräver bevis istället för att LÄRA och FÖRSTÅ, är en annan femma tydligen).
Det finns lite överallt. Nannymetoderna har fått starkt fäste är min starka uppfattning.
Jag undrar således om kommunerna vet om detta. Och vad gör politiker? Eller är det inte deras ansvar?