Så har jag fått hem den nyss utkomna The Essential First Year av Penelope Leach. Boken påminner i sitt upplägg och sin grafiska form
en hel del om min och Marie Köhlers Leva med barn. Men den fokuserar helt på barnets första levnadsår, som behandlas desto mer ingående och sakkunnigt.
Brödtexten kompletteras med små faktarutor med rubrikerna From research och Twin tips, de senare med små matnyttiga tips för föräldrar till tvillingar. Ibland kommer också rutor med rubriker som What parents talk about och You may hear, de senare med vanliga men felaktiga föreställningar om barn och föräldraskap. Roligt och informativt.
I kapitlet Coping with sleeping problems tar Penelope Leach upp de vanligaste sömnproblemen hos spädbarn och hur man kan komma till rätta med dem. Hon avråder bestämt från metoder som bygger på att barnet ska avskiljas från föräldern eller lämnas för att skrika sig till sömns. De kan vara kortsiktigt effektiva men kan skada anknytningen mellan förälder och barn. I stället rekommenderar hon ett förhållningssätt som man skulle kunna kalla ”slow parenting”:
Det finns långsiktiga lösningar som verkligen fungerar. Olyckligtvis kommer de inte att lösa ditt problem just nu, och de kräver en hel del ansträngning av dig. Du vill att ditt barn ska veta att du alltid finns där, att du alltid kommer när barnet gråter. Samtidigt vill du lära barnet att det är natt, att det är dags att sova och att du inte kommer för att ta upp barnet, leka med det eller ge det mat. Du ger barnet det känslomässiga gensvar som det behöver, men du gör det på ditt sätt (du är trots allt den vuxne), inte genom att ge efter för barnets omedelbara önskningar.
Leach beskriver sedan två ”tekniker” ingående: ”Hanging in there”, som innebär att man utan att ta upp barnet stannar hos barnet tills det somnat, och ”popping in and out”, som innebär att man går in och ut ur rummet där barnet ska somna (som regel föräldrarnas sovrum) men alltid går in direkt när barnet gråter. Ett gråtande barn måste alltid få svar i form av direkt kontakt. Leach understryker också betydelsen av det som jag brukar kalla ”sömnomsorg” – se Växa inte lyda.
Penelope Leach är en av de stora auktoriteterna idag, inte minst med sin djupgående kunskap om anknytningen och dess betydelse. Det känns som ett stort stöd att hon i sin beskrivning av barn och sömn hamnar mycket nära det vi skriver i Leva med barn och det jag skriver i Växa – inte lyda. Hennes syn påminner också mycket om den som var den förhärskande vid det seminarium om sömn som GrowingPeople anordnade i Malmö i november – se här!
Boken The Essential First Year finns än så länge bara på engelska men kan rekommenderas varmt till den som vill ha en aktuell och välskriven fördjupningsbok om föräldraskap under barnets första levnadsår.
Hei Lars! Jeg har tenkt endel på dette med tilknytning. Vi har 4 barn – to er adoptert og to er ikke adoptert. Noen ganger kjenner jeg at når fokuset på tilknytning det første året blir for stort, at jeg lever sammen med noen levende bevis på at det jammen kan gå bra likevel!! Det er viktig at vi ikke lager teorier som traumatiserer mennesker som ikke trenger noe traume-stempel, om du skjønner… Kanskje er vi mennesker veldig fleksible skapninger. Uten at det betyr at foreldre skal benytte seg av det som unnskyldning til å la unger skrike seg i søvn.
Men har du noen tanker om det, at man ved å fokusere for mye på viktigheten av tilknytning i begynnelsen av livet, kan føre til at vi traumatiserer mennesker som ikke trenger det?
Hej Ellen! Det är viktig fråga du tar upp. I min bok Växa – inte lyda har jag försökt föra en nyanserad diskussion om just detta. Anknytningen är verkligen viktig – men den är inte allt! Jag skriver i boken att jag mött barn (som dina adoptivbarn, kanske) där den ursprungliga anknytningen haft stora brister, men som ändå kommit ut som självständiga och trygga vuxna. Och jag har mött barn som haft en trygg anknytning från början men som sedan genom olika händelser i livet (och kanske en ökad sårbarhet) senare berövats sin trygghet och fått stora problem med sin psykiska hälsa.
Jag ser det så här: Vi bör göra allt vi förmår för att våra barn redan från början ska få en så trygg anknytning som möjligt – till båda sin föräldrar. Lyckas vi med det har barnet fått ett trygghetskapital, en grundplåt, som det kan ha stor glädje av senare i livet. Men som allt kapital måste det vårdas med omsorg. De barn som inte fått en trygg anknytning från början får en längre och mer mödosam väg att vandra. Men det är ingen omöjlig väg. En förälder som fått problem med anknytningen till sitt barn kan få god hjälp idag. Verksamheten Gryningen i Karlskoga är ett av många exempel på det. Och andra barn kan genom att bli omplacerade i en trygg miljö, till exempel genom adoption, få en ny möjlighet att knyta an, om än på ett lite annat sätt. Adoptivbarn löper en ökad risk att få svårigheter i sitt liv (märkligt vore det väl annars), men de flesta ser ut att klara sig bra! Min tro är att allt kan läkas. Ibland tar läkningsprocessen ett helt liv. Men något ska man ju ha livet till. Och vem har sagt att det lätta livet framstår som det bästa livet när sluträkningen en gång ska göras upp?!
Till slut: Vi måste så sakligt och korrekt som möjligt beskriva vad vi faktiskt vet. Till exempel hur viktig anknytningen är. Men vi måste göra det på ett nyanserat sätt och undvika alltför kategoriska påståenden – där ger jag dig helt rätt. Men – även om vi försöker nyansera oss kommer några att bli oroade över våra budskap och andra kommer att få dåligt samvete. Så är det och så måste det nog få vara. Så länge vi sätter värnandet om barnets bästa före vårt eget.
Ett tack till dig för att du är en av de som uppmärksammar barnen och de negativa konsekvenser som kommer från alla dessa hemska metoder som exempelvis fem minuters metoden. Innan jag blev förälder trodde jag definitivt inte att dessa metoder var så vanliga som de är. Jag mår illa bara jag tänker på vad en del oskyldiga små barn utsätts för dagligen.
Det är skrämmande hur dagens föräldrar vill ta ”den enkla vägen” genom föräldraskapet utan att se vilka konsekvenser det kan få. Senast idag läste jag ett blogginlägg kring om det vore ok eller inte att använda sig av snärt på fingrarna vid tillrättavisning. Det skrämmande är att majoriteten av föräldrarna ansåg att det var helt ok och att det var en del av deras ”uppfostran”.
Tack än en gång för ditt engagemang, förhippningsvis leder det till att en del föräldrar tänker om innan de låter sitt barn ligga och skrika tills det kräks.