Nu kanske ni som följer min blogg blir lite överraskade. Det här är nämligen första gången jag skriver om schack. Men idag måste jag bara få göra det! Hela eftermiddagen har jag nämligen suttit klistrad vid datorn och följt det tolfte och avgörande partiet i VM-matchen mellan Viswanathan Anand från Indien och Véselin Topálov från Bulgarien. Anand var titelförsvarare och matchen har spelats i Sofia. Topálov har alltså haft fördel av hemmaplan.
Flera av partierna har varit dramatiska. Knappast en enda så kallad stormästarremi har förekommit, det har varit kamp i varje parti. Publikvänligt, med andra ord. Det sista partiet var inget undantag. Ställningen inför partiet var 5 1/2 mot 5 1/2, alltså lika. Som svart valde Anand den så kallade Laskervarinaten i damgambit, en normalt säker öppning som brukar leda till lika spel och ofta remi. Kanske siktade han just på det, för att sedan försöka slå Topálov i det särspel som skulle följa i form av en serie snabbpartier. Men Topálov ville vinna partiet och spelade skarpt – med följden att Anand fick farligt motspel och plötsligt ett starkt kungsangrepp. Topálov försvarade sig skickligt, men efter byte av ett antal pjäser fick Anand materiell fördel och kunde lätt vinna.
Signe, min dotter, var på besök och såg på mig med medlidsam blick:
Hur kan du vara så fångad av något som är så fruktansvärt tråkigt?
Vaddå tråkigt? VM i ishockey kan slänga sig i väggen! Jag har fortfarande inte gått ner i varv efter dagens batalj i Sofia! Säkert gör det sitt till att jag under ungdomsåren tävlingsspelade i schack. Min främsta merit var en andraplats i skol-SM. Sedan tog schacket alldeles för mycket tid. Ja, jag medger… jag var nog på väg att bli schackberoende. Svårt förena med läkarstudier. Så pjäser och bräde fick åka upp på vinden. Men nu som pensionär unnar jag mig ett och annat kortvarigt återfall. Och idag har det varit riktig fest!
Spännande. O, ja!
Jag har följt alla tolv partierna och inte hittat spleen eller likgiltighet någonstans. Däremot både mod, djärvhet och våghalsighet.
Jag tycker nog att rättvisan segrade, när Anand fick behålla sin världsmästartitel. Topalov är en skicklig strateg och en god taktiker, men Anands register är större.
Att dessutom resa sig, på det sätt Anand tvingades göra, från ett förstaparti där han satte bort sig på motståndarens hemmaarena!
Nu hoppas jag bara, trots FIDEs alla turer om världsmästarcykeln att 19-årige Magnus Carlsen snart får gå en VM-match mot Anand. Det norska stjärnskottet har nu högst ranking i världen och är en lika komplett spelare som Anand (och några till).
Det skulle kunna ge schackfeber i hela Skandinavien, förutom förnyad schackfrossa, för oss som njöt och våndades i matchen Anand – Topalov.
Den matchen. VM-matcher brukar kännetecknas av råd och dåd, men ändå måste jag tycka att denna, nyss spelade, tillhör de mest spännande – tillsammans med Fischer – Spasskij (1972) och Kasparov – Karpov på 80-talet.
Till Signe vill jag säga: Man brukar tycka det är tråkigt som man inte förstår. Själv tycker jag hästpolo verkar väldigt tråkigt.
Tack för den expertkommentaren! För den icke initierade kan vi kanske avslöja att Eric är nybliven sverigemästare i korrespondensschack (GRATTIS!!!), förutom att han är rektor i Björnaområdet i Ångermanlands inland – och god vän till mig sedan min tid som skolläkare i Örnsköldsvik./Lars