Ensam sitter han framför oss i besöksrummet på Migrationsverkets förvar i Örkelljunga. F, femton år, från Somalia. Nu gripen av polisen
och inlåst bakom galler i väntan på avvisning till Malta. Han kom till Sverige i juli 2009. Efter nästan ett års vistelse på just Malta. Först sex månader i fängsligt förvar. Väckt på morgnarna när vakterna kastade kallt vatten på honom, sedan uppställd mot väggen, slagen över ryggen och benen med batong. Så fyra månader i hangaren på bilden.
Till slut gav han upp och följde med en transport norrut. Kom till Malmö, sökte asyl, fick avslag , skulle enligt den sk Dublinförordningen avvisas till Malta igen men gick under jorden. Levat gömd men kunnat gå i skola. Äntligen fått lite trygghet, mening och sammanhang. Efter tre år på flykt. Han lämnade Mogadishu ensam, tolv år gammal. Sju månader i låst förvar i Libyen innan den äventyrliga sjöresan till Malta.
Och nu alltså på väg tillbaka till Malta igen… Vi är här för att om möjligt försöka stoppa detta vansinne. Anna Lundberg, människorättsjurist från Malmö, har sänt nödrop och bilder från Malta, där hon befinner sig för att undersöka förhållandena för flyktingarna där. De är under all kritik, säger hon. Hangaren där F bott rymde 400 flyktingar. Nu har den brunnit, flyktingarna finns på gatan. Det är oförsvarligt att sända ett barn ensamt till detta kaos. ”Här borde principen om barnets bästa ha företräde”, säger Anna stillsamt i Rapport. Men icke. Migrationsverket och polisen ser ingen anledning att skjuta på avvisningen.
F sitter tyst framför oss. Han har gett upp. Han är livrädd för att komma tillbaka till Malta, särskilt om han överlämnas till polisen där. Allt känns bara hopplöst, säger han. Asylgruppen i Malmö försöker under natten få Migrationsverket på andra tankar. Förgäves förstås. Marie och jag är barnläkare med lång erfarenhet av arbete med flyktingar. Inte heller vi gör någon skillnad denna natt. Nästa morgon är han redan på väg.
”Han är bara ett barn”, säger vi till varandra när vi åker hem sent på natten. Allt känns absurt. Är detta Sverige?
Bilder: Anna Lundberg
Jag blir så glad att ni är DÄR. Förstod jag rätt?
Asylgruppen i Malmö gör ett fantastiskt jobb. De har kontakt med F och med fler som nu avvisats till Malta. Anna Lundberg var där nere för att undersöka förhållandena och tog bilderna. Jag och Marie besökte F på förvaret i Örkelljunga i måndags kväll – fyra timmar senare satt han i en bil på väg till Kastrup… Flera ur asylgruppen var också uppe i Örkelljunga men blev aldrig insläppta. Inte ens F:s kontaktperson, som känt honom sedan han kom till Sverige. Många har försökt, och försöker – men just nu är det mycket tungt. Och barn far illa och kommer till skada./Lars
Men gud!
Man – eller jag – vill inte tro att det är sant! Vill inte tro att vi behandlar barn – eller egentligen någon människa på det här viset – och särskilt inte barn!
Usch, så hemskt det är att sånt här förekommer. Vi svenskar har levt i fred så länge så vi förstår ingenting. Sverige är tillräckligt stort och rikt för att rymma fler. Har just läst ängeln i Groznyj av Åsne Sejerstad en mycket bra bok som ger perspektiv på tillvaron. För väldigt många barn i världen ser vardagen helt annorlunda ut än vår.
Har hört om lägren på Malta på radion, för några månader sedan. Förskräcktes redan då, men som med så mycket annat elände skjuter man det ifrån sig efter ett tag… men nu blir jag påmind. Och förskräcks återigen. Vad kan man göra som en vanlig, liten, person i Sverige för att förbättra flyktingarnas situation? Maskineriet som sköter flyktingfrågan för EU är så oändlig och man känner sig så maktlös…
Vi är många som nu kämpar för att förändra Sveriges tillämpning av Dublinförordningen. Vi kan inte acceptera att barn skickas till länder där deras rättigheter kränks.Sverige har ett ansvar för de barn som tagit sig hit. F:s fruktansvärda situation illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Men han är bara ett av många barn. Barn som redan har avvisats, barn som inte sett något annat val än att försöka gömma sig i Sverige och barn som just nu, livrädda, väntar på att bli tillbakaskickade när som helst. Det gäller inte heller bara Malta. Barn vittnar om hemska upplevelser i flera EU-länder.
För oss som på olika sätt kommer i kontakt med dessa barn – läkare, lärare, personal på boenden för ensamkommande barn och aktiva i olika frivilligorganisationer – har det blivit omöjligt att bara gång på gång kämpa för det enskilda barnet (dessutom ofta förgäves, Migrationsverket fortsätter envist att avvisa barnen). Det krävs en annan förändring. Därför har vi dragit igång en kampanj – Barnets bästa främst. Det sker oerhört mycket inom kampanjen just nu, men för att få igenom våra krav behöver vi bli fler.
Gå in på http://www.barnetsbastaframst.se och läs mer om vår kampanj. Alla behövs, alla kan göra något. Låt oss visa att vi inte tycker att barns rättigheter kan kompromissas bort i ett politiskt spel om makt och ansvar på EU-nivå. Principen om barnets bästa måste komma först!
Barnets bästa främst är en kampanj värd allt stöd den kan få! Vi behöver vara många nu, och arbetet måste ske via så många kanaler som möjligt. Själv är jag aktiv inom Svenska barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn. Den består av främst barnläkare, men också andra läkare är välkomna. Vi har bland annat några barnpsykiatriker med, en av dem verksam i Danmark. Så – om du som är läkare läser det här och vill vara med i vår grupp: Hör av dig direkt till mig så vidarebefordrar jag det till vår ordförande Henry Ascher! Du finner min e-postadress under fliken Om mig./Lars
Blir så ledsen av att läsa inlägget. Men i allt sammans handlar det om människor som inte mår alls bra, människor som inte är hela, detta gäller både våra barn och även vuxna (även dessa har ju ett barn i sig). Vuxna människor som dagligen ska fatta beslut och förhålla sug till regelverk skapade av ännu en vuxen. När situationer som dessa sker så blir det så tydligt att många människor inte mår bra. Man väljer att säga saker, välja saker och fatta beslut rakt emot var ens hjärta och mage säger. Det var som någon sa till mig senast idag, att internet är farligt. Jag svarar då att det är inte tekniken som är farlig utan det beror på om människor mår bra eller inte då de använder tekniken. Eb bil kan vara väldigt farlig att köra om man har som avsikt att skada ngn tex. Men en fantastisk grej om man vill ta sig från en plats till en annan. Så slutligen handlar det om att ta vara på sig själv och komma ihåg att ett samhälles uppgång eller fall beror på den uppväxt våra barn har fått!
Kram på er för att ni finns!