Framför mig på köksbordet ligger två av de böcker jag läst i sommar. Båda kommer från Finland men är så olika som två böcker gärna kan vara. Ändå finns ett gemensamt tema som förenar dem.
Claes Andersson, poet, jazzmusiker, psykiatriker och politiker, har skrivit Varje slag mitt hjärta slår (Söderströms). Det är en anspråkslöst skriven memoarbok i form av spridda anteckningar om ett liv, som för övrigt har en hel del beröringspunkter med mitt eget. Claes Anderssons poesi hörde tidigare till min favoritläsning. Och när han nu skriver memoarer märks hans poetiska ådra i det lätta anslaget och i de fragmentariska bilder han tecknar. Jag tilltalas av hans nästan lite naiva självcentrering som kombineras med en välgörande dos självironisk distans – alltsammans blir till slut nästan rörande och lätt att ta till sig.
I boken finns ett försoningstema, som jag tycker om. En Claes Anderssonsk variant av Jag vill tacka livet.
Claes Andersson är född 1937. Sofi Oksanen är 40 år yngre. Andersson skriver på svenska. Oksanen kommer från Jyväskylä. Hon har finsk far och estnisk mor och skriver på finska. Den aktuella boken, Utrensning (Bonniers), kan nu läsas i utmärkt översättning av Janina Orlov. Den vann Nordiska Rådets litteraturpris 2010 och är en läsupplevelse av ovanligt slag. Handlingen utspelas i de östra delarna av Estland, dels åren kring 1950, dels i början av 1990-talet. Två kvinnor står i förgrunden, en äldre och en yngre som möts under märkliga omständigheter. De har en gemensam anknytning, som så småningom avtäcks. Boken ger en inträngande bild av de båda kvinnorna men är samtidigt en bredare skildring av det estniska folkets öde efter kriget. Jag lärde mig mycket och kände under läsningen nästan också en skam över att inte ha vetat mer – det är ju ändå ett grannland det rör sig om.
En äldre herres nästa lite förströdda memoarskrivande, och en ung kvinnas stilitiskt konsekventa och märkligt mogna romanspråk – kan de böckerna över huvud taget jämföras? Jo, kanske ändå. Det handlar om två författare med stark språkkänsla. Och så är det då försoningstemat, om än helt olika turnerat. I Sofi Oksanens bok rör det sig om en försoning på många plan. Att försonas med sin historia. Men också att försonas med insikten om att vi alla bär både godhet och ondska inom oss. Oksanen citerar på ett ställe Paul-Eerik Rummo, Estlands Claes Andersson om man så vill, både poet och minister, när han skriver:
I sju miljoner år
har vi hört führertal
i sju miljoner år
sett äppelträden blomma
