Ensamkommande och övergivna

Om jag var pappa till fem barn och bodde i en by i Afghanistan, om jag var pappa till en pojke på fjorton, om traktens milisgrupp började slita och dra i honom för att få honom rekryterad, om jag visste vad det innebar och vad han då snabbt skulle få lära sig, om jag försökte skydda honom och då utsattes för grova hot mot hela familjen, om jag hade vänner som råkat ut för samma sak, om jag därför visste att vad som skulle hända var långt värre än själva hoten – då vet jag vad jag skulle göra!  Jag skulle ta ett allvarligt samtal med min son, ge honom de medel jag hade och säga:

”Ge dig iväg! Det är din enda chans om du vill leva ett anständigt liv! Försök ta dig till Europa eller Kanada – där värnar man fortfarande om mänskliga rättigheter. Och där kan du få utbildning. Vi kommer att sakna dig gränslöst. Men vi kommer att kunna vara stolta över dig. Och, om Allah vill, kommer vi att ses igen!”

Inte kunde jag som afghansk pappa då ana vad som skulle hända sen. Inte kunde jag tro att min pojke, när han väl kom fram till Europa, skulle behöva utsättas för allt det som vi européer nu får kännedom om. Inte anade jag att det fanns ligor som grovt och hänsynslöst utnyttjade ungdomar på drift, skinnade dem på allt de ägde, utsatte dem för tvångsarbete och sexuella trakasserier. Men det jag kanske skulle ha allra svårast att tro och acceptera var att det europeiska rättssamhället, det som jag haft så stor tilltro till, inte skulle kunna skydda min son och hans vänner bättre. Eller att kommunala vårdbolag i Sverige skulle tjäna grova pengar på transitboenden med undertalig personal med bristande kompetens.

Om detta har Sydsvenskan berättat under den senaste veckan. Idag finns en lång intervju med Marie Louise Lundberg, enhetschef för Teamet för krigs- och tortyrskadade i Malmö – se här. Hon är kritisk mot förhållandena på en del transitboenden och berättar i intervjun om allt som dessa barn har fått gå igenom på resan hit, inte minst under tiden i Europa:

”En trend vi har noterat är att pojkarna, som majoriteten av barnen är, idag är yngre och mer traumatiserade än tidigare. I så dåligt skick som barnen är nu har jag och min personal aldrig varit med om att de är i Sverige.”

Jag känner Marie Louise Lundberg väl sedan min tid som skolläkare i Rosengård. Hon är en omdömesgill person som vet vad hon talar om, och när hon höjer rösten finns det alla skäl att lyssna noga. Artikeln handlar alltså främst om förhållandena på transitboendena. Men här finns mycket annat att tala om också. Till exempel om vad som händer sedan, om många kommuners brist på förståelse för den situation de här ungdomarna faktiskt befinner sig i.

Men till slut rör det sig om en politisk fråga: Vad kan vi inom ramen för EU göra för att alla dessa kringdrivande ungdomar, på flykt undan fullständigt omöjliga förhållanden i sina hemländer, ska få ett värdigt bemötande och ett anständigt skydd?

About these ads