Igår var jag med om något märkvärdigt och annorlunda i Belems kulturcenter i utkanten av Lissabon: Europapremiären för verket Rio Cunene, uppfört av Kronoskvartetten, en av världens mest kända och mest kontroversiella stråkkvartetter.
Rio Cunene är en flod i Angola. I byn Xangongo har barn specialiserat sig på att tillverka instrument av upphittade vapenrester: AK-magasin, granathylsor och ammunitionsboxar. Med hjälp av dem har de skapat sin egen musik. Detta upptäcktes av Victor Gama, en av världsmusikens stora, kanske mest känd för sina egenhändigt tillverkade instrument, med traditionella instrument från bland annat Afrika som förebild – men elektroniskt förstärkta. Gama fick Kronoskvartetten intresserad av barnens musik, och tillsammans skapade de verket Rio Cunene.
I första satsen spelar kvartetten på sina vanliga stråkinstrument. I bakgrunden spelas en film upp, där vi från en helikopter får följa floden från mynningen upp till Xangongo och möta barnen där. I andra satsen byter musikerna till de instrument barnen tillverkat, och bakom kvartetten visas nu närbilder av barnen. I den avslutande satsen använder musikerna både sina egna instrument och ett par av Victor Gamas, medan barn i Xangongo klängleker på en övergiven stridsvagn.
Det är ett mycket vackert musikstycke – och djupt gripande. När bilderna och musiken tonat ut ligger salen i mörker, och det blir fullständigt andäktigt tyst. Vågar vi applådera?
På spårvagnen in mot centrum sitter vi och bläddrar i de programhäften vi fått med närbilder på barn och instrument. Fler än jag stannar vid det uppslag som du ser här intill. Med texten: “Now the big issue is, can our rich societies send something really useful back?” Med ordet “really” överstruket för säkerhets skull.