På DN Debatt idag finns en artikel (du kan läsa den här) undertecknad av ledarna för Skolinspektionen, Socialstyrelsen, Specialpedagogiska
skolmyndigheten och Skolverket – en tung kvartett med andra ord. De riktar skarp kritik mot den bristfälliga praxis som tillämpas när barn på ibland rätt lösa boliner skrivs in i särskolan. Utredningarna är alltför ofta slarvigt gjorda. Ibland saknas den medicinska bedömningen, ibland är också den pedagogiska bristfällig. Risken är stor att barn som inte uppfyller kriterierna för att gå i särskolan ändå placeras där.
Det är bra att det blir en debatt om detta. Som skolläkare har jag sett flera exempel på hur fel det kan bli. Samtidigt kan jag i viss mån förstå varför. Skolan har idag svårt att ta hand om prestationssvaga barn på ett bra sätt. Då kan det vara frestande att skriva in dem i särskolan för att ge dem tillgång till den pedagogik, den kunskap och de resurser som ofta finns just där – men som på ett besvärande sätt saknas i den vanliga skolan.
I en annan debattartikel i Svenska Dagbladet (se här) tar barnläkaren Elisabeth Fernell tillsammans med några medarbetare inom barnneurologi och barnhabilitering upp just den frågan. De inriktar sig på de barn som finns i spannet mellan IQ 70 och 85, alltså barn som ligger över gränsen för utvecklingsstörning men som ändå anses ha ”svag teoretisk begåvning”. De ställer en både relevant och tillspetsad fråga:
En avgörande fråga är vilken IQ som krävs för att klara målen i skolan? Är målen utformade så att elever med svagare teoretisk begåvning ska klara dessa, eller krävs egentligen en IQ överstigande 85?
Alla skolor (även friskolorna) måste vara rustade för att möta de barn som faktiskt finns. Verklighetens barn! Förväntningarna, kraven och insatserna måste anpassas individuellt. Vi behöver inte bara en skola för alla barn. Utan en skola för varje barn. Det är just det Barnkonventionen handlar om – det enskilda barnets rätt till en skolgång som inte kränker och underminerar självkänslan utan lyfter och ger barnet den känsla av värdighet och värde som konventionen talar om.
Skolan kan göra mycket mer för att utjämna de klyftor som finns. Mindre klasser, välutbildade lärare och en kompetent och effektivt fungerande elevhälsa är viktiga förutsättningar. Men hur mycket vi än gör kommer vi aldrig ifrån att barn är olika. Den stora utmaningen är att utforma en skola där också de mest missgynnade barnen känner sig välkomna, förstådda och uppskattade!
