Idag finns i DN ett genmäle från Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin mot Hanne Kjöllers slarvigt skrivna ledarkommentar om
barnfattigdom. Dahlin kontaterar att Kjöller inlett sin artikel med ett faktafel. Sverige ratificerade barnkonventionen i juni 1990. Dahlin påpekar också att Sverige fått kritik från FN:s barnrättskommitté, som i sin senaste rapport uppmanar Sverige att genomföra reformer som ”som ska leda till minskade skillnader i levnadsvillkoren för barn oavsett var de bor i Sverige.” Dahlin konstaterar ”att Sverige år efter år misslyckats med detta.”
Hanne Kjöller svarar och ber först om ursäkt för sitt faktafel. Så skriver hon:
Min huvudinvändning handlade om hur begreppet fattigdom urvattnas när det används som ett relativt begrepp. Med detta sätt att resonera blir en miljonär i en miljardärsmiljö enligt Rädda Barnen ‘fattig’ medan ett svältande barn i Sudan inte är fattigt så länge alla andra är lika undernärda.
Kjöllers kommentar visar att hon omöjligt kan ha läst Rädda Barnens rapport. I den förs nämligen på sidorna 27-28 ett nyanserat resonemang om just denna problematik, och olika sätt att mäta fattigdom redovisas med sina för- och nackdelar. Man förklarar sedan varför man valt ett fattigdomsindex som är ett slags kombination av olika sätt att räkna. Och när resultaten redovisas ges siffror för både absolut och relativ fattigdom.
Kontentan av Kjöllers resonemang blir att det inte finns några fattiga barn i Sverige. Att klyftorna ökar är oväsentligt så länge inga barn svälter. Forskning visar att hon har fel – se mitt tidigare inlägg. Och för mig, som ägnat så många år åt arbete bland de mest utsatta barnen i vårt land, känns Kjöllers hållning både cynisk och insiktslös.
Lite märkligt blir det också att Kjöller utifrån sitt svenska perspektiv riktar denna kritik just mot Rädda Barnen. Visst kan man ha synpunkter på Rädda Barnens arbete (det har jag också haft ibland) – men att organisationen skulle bagatellisera förhållandena för barnen i Sudan… Nej, den kritiken håller inte! Ett av mina uppdrag för Rädda Barnen var just att undersöka förhållandena för fattiga och förföljda barn som var på flykt till Gambellaregionen i sydvästra Etiopien och som kom från – södra Sudan.
Sorgligt att hon inte förstår mera..
Ja, men hon är inte ensam. Många som deltagit i den här debatten har visat en märklig och ganska avslöjande brist på förståelse av vad fattigdom är och hur den kan upplevas av barn som drabbas den. En utmärkt betraktelse över detta har skrivits av Kristian Lundberg, författare till bl a Yarden (som jag skrev om i ett tidigare inlägg). Lundberg text om barnfattigdomen och tystnaden kan läsas på http://hd.se/kultur/2011/01/16/fattiga-barn-och-tystnaden/
Lars
Jag tror att detta är Hanne Kjöllers sätt att arbeta. Mönstret är återkommande i mycket, om inte det mesta, av det hon skriver. Att hon skriver om såvitt skilda ämnen (utrikespolitik, militära strategier, vårdarbete, etc) inbjuder också till misstanken att hon inte är där pga hennes expertis i endera fältet, utan på grund av sina arbetsmetoder.
Att bemöta hennes befängda åsikter en och en ger henne möjligheten att retirera; men minnet som består av dispyten är minnet av den provocerande ledaren som gick till angrepp från ett oväntat perspektiv – inte det välbalanserade, kloka försvaret (i detta fall från Lars Gustafsson). En dag ska jag skriva en bok om henne och systematiskt gå igenom hennes alster. De förtjänar faktiskt en egen bok (om inte en egen planet).
MVH
P