Ibland blir jag så trött. Som när det jag trott vi var överens om sedan länge inte alls visar sig vara det.
Jag trodde vi var överens om att det är bra för det nyfödda barnet om det kan få möjlighet att knyta an till båda sina
föräldrar. Åtminstone när det finns två som båda vill vara delaktiga. Jag trodde också vi var överens om att denna viktiga anknytningsprocess börjar redan under graviditeten – och att det som händer i förlossningsrummet och under barnets första timmar utanför livmodern har stor betydelse för hur det ska gå i fortsättningen. Två föräldrar som har förberett sig för dessa timmar tillsammans och sedan är med båda två, om än på olika sätt, har fått en bra grundsten för sitt fortsatta föräldraskap – och något att alltid återvända till. För mig hör barnens födelse till mitt livs viktigaste ögonblick. Många pappor jag talat med har vittnat om detsamma.
Några pappor känner sig osäkra i förlossningsrummet, och det är inte så svårt att förstå. Nu har man vid Länssjukhuset i Trollhättan genomfört en utbildningsinsats för att pappor ska få bättre stöd. Så att de i sin tur kan vara ett bättre stöd för de födande mammorna. Och för att de själva ska kunna vara med om det som händer med större tillit och mindre rädsla. Det är väl bra?
Men nej, utropar en förlossningsläkare i Dalarna i en ironiskt skriven artikel i Dagens medicin – se här. Pappor ska inte duttas med – förlossningsavdelningen ska inte vara något slags vuxendagis. Det finns viktigare behov inom vården. I kommentarerna till artikeln fortsätter ironierna att hagla över ”genusmaffian” och andra jämställdhetstokar. Och det känns som om vi plötsligt är trettio år tillbaka i tiden.
Som tur är får min ärade kollega mothugg. I en välskriven Brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet säger psykologen Malin Bergström precis vad som behöver sägas – läs här. Hon skriver:
Pappors föräldraskap kan inte utvecklas om de inte är nära sina barn. Det är oetisk, ohållbart och kostsamt att inte uppmuntra pappor att bli engagerade och lyhörda föräldrar. Därför är det hög tid att rensa ut okunskap och göra upp med de unkna fördomar som råder i vården runt blivande och nyblivna föräldrar. Det är fundamentalt för jämställdheten att de här kvinnodominerade institutionerna anpassar sig efter behoven och värderingarna hos dagens föräldrar.
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Möjligen bara påpeka att detta också är en barnrättsfråga. Varje barn har rätt att få börja sitt liv tillsammans med två stolta och trygga föräldrar. Vi inom vården ska göra allt vi kan för att det ska bli möjligt.
Har du hur mycket pengar som helst? INgen annan heller. TVärtom ska vi vara försiktiga med att göra alla till offer.
Vem har sagt att det handlar om offer? Jag ser stödet till både mammor och pappor under graviditet, förlossning och nyföddhetsperiod som en av de viktigaste investeringar samhället kan göra. Två föräldrar som samarbetar och är trygga ger trygga barn. Och med trygga barn sparar samhället stora pengar./Lars
Pappans närvaro är inte bara viktig för barnet utan också för mamman och pappan själv! Det handla om att ”bonda” till hela familjen. Man skall skapa och växa in i en FAMILJ.
Familj är inte bara en klubb eller grupp eller organisation, utan en anda och ”själslig enhet och andlig hem” där man hämtar kraft till all annan aktivitet.
Jag tycker det är konstigt att de flesta pappor skall skiljas så snabbt från sitt barn och inte får stanna kvar på sjukhuset, ännu mer när jag fick veta att man på andra avdelningar tillåter att anhöriga stannar över och rullar in en extra säng bara, en nyfödd tar ju inte direkt stor fysisk plats heller…
Konstigt tycker jag också det är med bvc, jag blev deprimerad och inlagd på sjukhus efter min förlossning, jag hann inte ha mammasamtalet med bvc och tänkte bara för mig själv att de gör väl SJÄLVKLART om det till ett pappa-samtal nu när han kommer dit istället för mig. Men det gjorde de inte. Tänk pappan räknas inte lika mycket ens om jag som mamma inte kunde vara närvarande, tänk om han också hade blivit deprimerad oupptäckt…hemskt! De på vårt bvc känns annars jättebra men just den biten verkar falla bort helt och jag önskar jag hade mod? att prata om det med dem.
Hej Tristessa, det är klart du ska prata med dem på BVC om det! Det är ju en jätteviktig synpunkt di kommer med! Och är det något vi inom vården behöver så är det just sådana beskrivningar av hur det kan bli – särskilt när de, som i ditt fall, är kopplade till förslag till förbättringar. /Lars
Genusteorin kan gå över gränsen. Tex: ”klart jag ska vara hemma!”
Plus deras påhitt att könen är en social konstruktion.
Mm, med fyra barn så känns det som om Mannen och jag fötts som föräldrar till den nya bebisen vid varje förlossning. Och varje bebis har varit unik. Jag tror stenhårt på att hela familjen mår bra av att man är två föräldrar som delar.