Igår blev jag intervjuad av TV4 om villkoren för de allra minsta i förskolan. När jag i morse såg inslaget blev jag besviken. Så mycket av det jag försökte säga var bortklippt och bara ett par tämligen svepande påståenden fanns med. Så här följer nu de viktigaste punkterna för mig:
- Barn under tre år är i en känslig ålder, då mycket händer. De har fortfarande svårt
att tydligt berätta hur de upplever sin omvärld. På en förskola för de allra minsta ställs därför särskilt stora krav. Barngruppen får inte vara för stor – inte större än 12-13 barn. Det måste finnas tillräckligt med personal, som måste vara välutbildad. Den mest kompetenta personalen ska arbeta med de minsta barnen! - Att ta steget från hemmet till förskolan är en stor och omvälvande händelse i ett litet barns liv. Invänjningen måste ske successivt och individualiseras efter varje barns behov. För några barn går det snabbare, för andra långsammare. Den schematiska tredagarsinvänjning som nu blivit något slags standard på sina håll är inte att rekommendera för flertalet barn.
- Små barn behöver fortfarande mycket tid tillsammans med sina föräldrar – och inte bara tid då både barnet och föräldrarna är trötta. Om föräldrarna har möjlighet är det därför bra om man under den första tiden kan begränsa vistelsetiden på förskolan. Ett riktmärke kan vara 4-6 timmar per dag. Fungerar allt bra kan tiden sedan utökas något. Men inget barn bör ha en vistelsetid som överstiger en vuxen arbetsvecka (40 timmar).
- Barn är olika, föräldrar har olika förutsättningar och förskolor fungerar olika. Därför är det svårt att ange alltför bestämda riktlinjer. Det bästa är om föräldrarna och förskolans personal tillsammans kan komma fram till hur barnets dag på förskolan ska se ut. Barnets bästa ska då alltid sättas i främsta rummet. Organisationen bör vara så flexibel att förskolans och föräldrarnas behov kan anpassas till barnets – inte tvärtom!
Det finns en utmärkt bok om detta, Förskola för de allra minsta – på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss (Carlssons 2009).
Tack Lars!
Jag är glad att du fortfarande är klok och nyanserad i den här infekterade frågan. Det har varit en konstig debatt om stressade medelklassföräldrar som tävlat i att inte lämna sina barn – kanske är det därför jag reagerar så negativt på TV4-inslaget.
Men det är en svår fråga och jag förstår att någon måste försvara barnens perspektiv i ett samhälle som alltmer styrs av ekonomiska intressen.
Även jag, som jobbat med 1- och 2-åringar i snart 10 år, tycker att det känns klokt.
1. 12 barn är för mig den magiska gränsen. Något händer på avdelningen när det är 12 eller färre barn. Det blir lugnare och samspelet flyter på ett bättre sätt. Det är som om antalet relationer plötsligt har hamnat på en nivå som barnen klarar av.
När det gäller kompetensen på personalen kan jag känna att det krävs en annan typ av kunskaper och färdigheter när det gäller de minsta. Det är väldigt speciellt att jobba med barn som ännu inte kommunicerar på det verbala och symboliska språket som 4-åringar gör. Den traditionella förskolepedagogiken är mer anpassad efter 4-6-åringar.
2. När det gäller invänjningen håller jag däremot inte med dig. Jag har nu i 5-6 år använt den föräldraaktiva invänjningen, den som tar ca 3-4 dagar, och jag vill inte tillbaka till den på tre veckor. Tanken med att ha tre veckor och att successivt vänja in barnen är god, men faller rent pratiskt. Den skapade en otrolig separationsångest hos både barn och föräldrar. Under flera veckor varje höst höll mitt hjärta på att gå sönder av alla ledsenhet och ångest.
Med den nya metoden är föräldrarna med under tre hela dagar. Vi hinner lära känna varandra och deras osäkerhet är minimerad. Det är genom dom som barnet kommer in på avdelningen. På fredagen lämnar de och går hem. Jag har nästan aldrig några ledsna barn nu för tiden! Även föräldrarna är lugna.
3. Ja, föräldrar och barn behöver tid tillsammans. Tyvärr hände något ca 2005. Innan hade barnen gått deltid, kanske 6 timmar eller mindre varje dag. Deras tider blev sedan längre när de kom in på syskonavdelningen. Men plötsligt blev det nästan tvärt om! De små fick överlag väldigt långa dagar. Jag kan inte förstå vad som hände. Nu är det många små som har 8-9 timmar nästan varje dag.
Det här ställer naturligtvis krav på mig. Jag och mina kollegor måste verkligen klara av att vara bra anknytningspersoner och ge barnen det stöd dom så väl behöver. Det ställer också krav på att vi kan ordna en så lugn och stressfri verksamhet som möjligt. Allt för att barnen ska orka. Och att vi kan få barnen att vila, att sova ordentligt mitt på dagen.
4. Organisationen är nog flexibel nog. Men tyvärr ser kanske föräldrarnas verklighet och verklighetsuppfattning annorlunda ut. Det är föräldrarna som bestämmer vilka tider barnet ska gå. Som jag skrev under punkt 3 så har föräldrarna ändrat attityd. Jag kan inte säga till en förälder att de borde låta barnet gå kortare dagar. Föräldrarna försöker få ihop sina liv och ibland blir det inte så lyckat, om man ser det ur barnets synvinkel.
Hej Mahts, tack för många värdefulla synpunkter byggda på gedigen erfarenhet! Vi får vid tillfälle fortsätta att tala om invänjningen (punkt 3). Det finns säkert idéer från den föräldraaktiva invänjningen som ska tas till vara. Men jag hävdar fortfarande att man måste vara beredd att individualisera mer än vad som sker på många håll idag. Främst har jag haft kontakt med ärenden, där barn haft traumatiska upplevelser innan de börjar på förskolan, t ex jobbiga sjukhusvistelser. Då tror jag man ska lägga upp ett individuellt, väl genomtänkt program. Till exempel föräldrar med helt 3-5 dagar, sedan successiv nedtrappning följande vecka. Men 3 veckor… nej, där håller jag med dig, det låter långt./Lars
Mm, det är en svår fråga detta eftersom familjer har det väldigt olika. Vi har turen att ha ett dagis där alla våra fyra barn gått så vi är väldigt trygga med personalen och stället (de tre yngsta har varit dit redan som bebisar och lämnat sina Storasyskon och dagisfester och Lucia och sånt). Sen har vi dessutom förmånen att bo i norra Sverige där huspriserna är vettiga och därför kan vi jobba 75% båda två så det innebär att barnen haft tre dagar i veckan på dagis och det har fungerat utmärkt. Vi försökte korta dagarna och sluta mycket tidigare ett tag men det ledde till mer stress. Ledig en dag var i veckan fungerar bättre för oss. Men, det är rätt enkelt för oss eftersom vi är priviligerade
Naturligtvis ska alla barn ges en inskolningsperiod som planeras och genomförs med hänsyn till just deras behov – som sagt så ska förskolans verksamhet anpassas till det enskilda barnet och inte tvärtom…
I vår förskola avsätter vi tre veckor för inskolningen, då kan föräldrarna känna att det finns tillräckligt med tid även om barnet blir sjukt några dagar. De flesta barn knyter an till den ansvariga pedagogen långt innan de tre veckorna har gått – andra behöver mer tid och får det. Inskolningen är en viktig tid för både barn och föräldrar, en väl planerad och genomförd inskolning ger såväl trygga och glada barn som föräldrar.
Tack för en mycket intressant blogg, som jag läser regelbundet!
Jag tycker att ämnet är oerhört intressant. Jag bor i Danmark, där man tillämpar den föräldraaktiva invänjningen i förskolan. Det fungerade bra med min son men såhär i efterhand tänker jag, att den andra längre invänjningsmodellen nog hade varit bättre för min dotter.
Familjeterapeuten Jesper Juul, som jag är förtjust i, skriver: ”Skandinaviska barn har börjat tillbringa ungefär 26 000 timmar av sin barndom på obligatoriska pedagogiska institutioner. Dessa institutioner är professionella och måste därför utveckla såväl teorier som en mängd metoder som syftar till olika typer av inlärning. Metoderna inom dessa institutioner, både de som handlar om den personliga och sociala utvecklingen hos varje barn och de som rör hantering av gruppen, är fortfarande främst inriktade på regler och förordningar och avsikten är oftast lydnad och undvikande av konflikt. Långtidseffekterna av detta väntar fortfarande på att bli undersökta”. Källa: http://www.family-lab.se/underr_artiklar_dn.asp
Ett annat exempel: ”Idag lever barn, till skillnad från förr, ett starkt strukturerat liv med ganska lite tid för spontanitet. De tillbringar mycket tid på förskolor och skolor, och många har ytterligare fritidsaktiviteter inbokade. Förutom det möter de många olika vuxna som kommer och går, både på institutionerna där personalen tar barnledigt, slutar eller kan vara korttidsvikarier, och i familjen där föräldrarna skiljer sig och skaffar nya partners. Är det konstigt att de emellanåt blir frustrerade och agerar ut sin stress på olika sätt, undrar Juul? Vuxna blir sjukskrivna för utbrändhet när stressen tagit för hårt på dem. Det blir aldrig barn. Som förälder kanske man borde fråga sig om det i dessa lägena verkligen är fler ramar och gränser som behövs”. Källa: http://fonstret.se/arkivet/2002-12/artikel1.html
Följande artikel på danska går mer detaljerat in på barns villkor i förskolorna och är intressant: http://www.bornslivskundskab.dk/plads-til-udvikling-af-eksistentiel-intelligens-%e2%80%93-en-menneskelig-og-samfundsmaessig-n%c3%b8dvendighed.html#more-201
Hur bra är förskolan för barnen egentligen? Och är dagis/förskolan 1900-talets mest radikala sociala experiment som Juul hävdar?
Också jag läser Juul med behållning – vi har mycket gemensamt. Jag rekommenderar särskilt ditt sista länktips, som ger en bra sammanfattning av den kritik Jesper under senare år riktat mot förskolan. Eller snarare mot utvecklingen inom förskolan. En intressant ingång i hans uppgörelse är ju att det tidigare fanns en annan flexibilitet och en större beredskap att anpassa verksamheten efter varje barns behov. Men att den nu gått förlorad, bland annat på grund av byråkraters krav på rationalitet och effektivitet. Jag vet att JJ har stöd från många oroade förskolepedagoger. /Lars
Hej Lars!
Du kan ju också se vad vi i Sundsvall gjort med hjälp av din intervju.
http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/sundsvall?videoId=1.2116004
Kanske blir du lika missnöjd med denna, men så kan det vara.
Hälsningar
Eva, reporter TV4Nyheterna Sundsvall
Hej Eva, tänk så olika man kan handskas med samma material! Det jag ville understryka var just kraven på kvalitet, och att vistelsetiden måste sättas i relation till hur bra förskolan fungerar. Det tappade man helt bort i den version som Malmö-TV gjorde. – Så jag är mycket mer nöjd med Sundsvallsversionen! /Lars
Jag är inte tillräckligt gammal för att kunna jämföra hur förskolorna fungerade förr och hur de fungerar idag. Det är därför givande att lyssna på er som har de erfarenheterna och det perspektivet.
Jag tror att många av dagens föräldrar är medvetna om att barndomen på intet sätt är betydelselös för hur man mår och agerar i resten av sitt liv. De självbilder, som påverkar hur vi förhåller oss till oss själva genom livet, byggs in i barndomen. Barnets samlade erfarenheter av föräldrarnas bemötande skapar en slags minnesbank som barnet bär med sig genom livet (anknytningsmönster för senare relationer). Marta Cullberg Weston och Egil Linge/Dan Josefsson har skrivit intressanta böcker om detta.
Tyvärr försvinner ofta detta barnperspektiv i diverse debatter. Därför är jag glad att din blogg finns!
Många barn har längre arbetsvecka än sina föräldrar (http://sondagsavisen.dk/2011/52/borns-arbejdsuge-er-laengere-end-voksnes.aspx). De tillbringar (nästan) mer vaken tid med pedagoger än sina föräldrar. Jesper Juul menar att detta är skadligt, något man kan konkludera efter 30 års förskoleerfarenheter i Danmark. Ordagrant på tyska: ”Wir sehen, dass diese Kinder immer mehr Zeit mit den ›Fachleuten‹ verbracht haben, als mit den Eltern – und das schadet. Das macht sie lebensunfähig”. http://www.familylab.de/files/Artikel_PDFs/Presse_2010_2011/unerzogen-magazin_Interview_JJ.pdf