Hängiven, omgiven, övergiven… gamla ord med så olika innebörd, trots att de sluter sig som en cirkel och håller varandra i hand.
Här står Klas, mitt äldsta barnbarn. Nyss har han tillsammans med sina kompisar sprungit ut från Thorildsplans gymnasium. Ut i solen, i det fria.
Glädjerop, visselpipor, blommor och banderoller. Trängsel. Många som ger sig hän, känslan av befrielse, att ha slutfört, att något öppnar sig. Hängiven – men omgiven. Händer, kramar:
“Vi finns med dig, vi är glada med dig, vi önskar dig allt gott.”
På tåget upp till Stockholm läser jag Elisabeth Hjorths
Hängivelsen. Ett helt annat slags hängivelse, en antites. Motsatsen till befrielse, att ge sig hän in i ett beroende, att låta någon annan ta över ens liv. Om vad som händer en ung flicka när sekten och pastorn kidnappar hennes gudslängtan och underminerar det sista av hennes självkänsla. En aktuell, angelägen och skrämmande bok. Jag tänker på Erich Fromms Flykten från friheten när jag läser den.
Två former av hängivelse. Den ena möjlig bara för den som är omgiven av trygga händer. Den andra sprungen ur tidig övergivenhet. Eller som Elisabeth Hjorth uttrycker det, när hon låter den unga kvinnan tänka tillbaka på sin barndom, på församlingen som hennes familj tillhört och på allt tal om helvetet som väntade den otrogne:
Alla visste att det fanns. Men helvetet var aldrig det värsta, avlägset bara. Reserverat för utomstående. Värst var övergivelsen.
