Inför gårdagens tysta minut går vi upp till domkyrkan i Strängnäs, Elise, Linde och jag. Vi tänder ljus och försvinner in i
den nordiska tystnaden. Efter klockringningen ber prästen för de som dödats, för alla deras anhöriga – och för förövaren. Att Guds kärlek måtte omfatta även honom. Själv ber jag för hans mamma.
Vi går ut i sensommarblåsten och vandrar över bron bort till det numera nedlagda Sundby sjukhus. Vi talar om sjukt och friskt. Om den övertygade tron på det rationella och vart den kan föra en ensam människa. Om vårt gemensamma ansvar för den grogrund vi skapar och de värden vi försvarar. Och om att sorgen måste följas av handling.
Eller som min yngsta dotter skriver: ”Nu tar vi och kastar… tro, hopp och kärlek i ansiktet på rädslan och hopplösheten. Eller hur?”
Ja, dags att mobilisera dem, alla tre. Fylla dem med innehåll och kraft. Tron och hoppet och kärleken. Och störst bland dem är…
Ja, vi känner med Norge i allt det overkliga och tragiska, som har hänt. Fint att du också ber för hans mamma. Jag tänker en del på hans pappa, kan inte komma ifrån att (också) han verkar hård….
Tack att du tänker på hans mamma, det gör jag också. Hur orkar man att ens barn är så hatad?