Jan Lundgren, en av våra ledande jazzpianister, står som initiativtagare och värd till Ystads jazzfestival, som nu genomförs för andra året i följd. Helt följdriktigt fick vi den första dagen höra fyra nordiska pianister i absolut världsklass.
Det började med Bengt Hallberg, som nu 79 år gammal är tillbaka på scenen efter tio års uppehåll, då han i stället för att
spela tagit hand om sin sjuka hustru. Och vilken comeback han gjort! Samma vänligt generösa framtoning, samma lätta och precisa anslag – bara än mer avskalat. Varje ton, varje fras får en mening. Bengt Hallberg spelar solo, och han formligen äger inte bara scenen utan hela Ystads teater. Han blandar standards från The American Songbook med svenska örhängen som Trubbel och Med ögon känsliga för grönt. Och förklarar: ”Jag spelar helst melodier ni känner igen, för då får ni lättare att följa med i mina improvisationer.” Han ber nästan om ursäkt när han mot slutet av konserten spelar sin egen nykomponerade Lucky Corner – för mig en av konsertens höjdpunkter.
Sedan intas scenen av en annan pianogigant, Bobo Stenson, tillsammans med sina triokompisar Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor. Trion, som nått stora internationella framgångar, består av tre samspelta indivualister. Jormin ger en stabil grund men utforskar också basens möjligheter med avancerat flageolettspel med stråke. Och Jon Fält förenar extrem följsamhet med en lekfullhet som gränsar till sprallighet. Han slår på allt som finns inom räckhåll och får både medmusikanter och publik på gott humör. Bobo Stenson har en helt annan spelstil än Hallberg – här är det kraft, klang och rytmiskt driv som gäller. Men de förenas i ödmjukheten, lyssnandet och förmågan att underordna sig själva musiken.
Den tredje pianisten för dagen är Niels Lan Doky från Danmark. Här ingår han i en tillfälligt sammansatt kvartett
tillsammans med Ulf Wakenius på gitarr, Alex Riel på trummor och Mads Winding på bas. Programmet är en hyllning till två legender inom jazzen: Oscar Peterson och Niels Henning Ørsted Pedersen. Det blir en fint sammansatt mix, som ger de båda ikonerna full rättvisa. Lan Doky representerar ytterligare en annan stil inom pianojazzen – här är det tekniken och de snabba löpningarna som gäller! Skickligt, kompetent på alla sätt. Men personligen föredrar jag Hallbergs sparsmakade knapphet och Stensons klang och kraft.
Dagens stora överraskning för mig blir den fjärde pianisten, finländaren Samuli Mikkonen, som fram emot midnatt ger ett ovanligt och egensinnigt program i Mariakyrkan tillsammans med Markku Ounaskari på trummor och Per Jörgensen, som både spelar trumpet och sjunger på ett sätt som ibland påminner om både jojk och tibetansk strupsång. Programmet består av fria improvisationer över psalmer och sånger från Karelen med omnejd. Jag tycker om det jag får höra och fäster mig särskilt vid Mikkonens spel. Här finns både kraft och klang (nästan som hos Stenson) men dessutom en fantasifull och rik harmonik, som får mig att tänka på Keith Jarret i yngre dagar. Mikkonen är den yngste av dagens fyra pianister och kommer säkert att låta tala om sig mer framöver. För mig är han alltså en ny bekantskap.
Keith Jarret, ja… jag hade ju tillfälle att lyssna till honom också tidigare i somras – se här. Så mästare han är – en sak kan han definitivt lära sig av dagens fem pianister (då räknar jag in Jan Lundgren också): den stora respekten för medmusikanter och åhörare!
