Sista dagen av årets jazzfestival i Ystad. Jag lyssnar på Enrico Pieranunzi, den italienske pianisten som nu gör sitt första
framträdande i Sverige. Han spelar Domenico Scarlattis cembalosonater, som han sedan nästan omärkligt låter gå över i jazzimprovisationer. Han lyckas verkligen visa vilka bryggor som finns mellan barockmusik och jazz. Kanske för att han är så djupt rotad i båda dessa traditioner. Vi blir helt hänförda!
”Det är alltid svårt att värdera de olika inslagen på en festival som den här”, säger Jan Lundgren när han tackar Pieranunzi för musiken. ”Men nog måste väl det här ha hört till höjdpunkterna!” – ”Ja!” ropar vi tillbaka. För mycket bättre kan det inte bli!
Jan Lundgren, ja. Är det någon som är värd applåder idag så är det
väl han. Inte nog med att han själv är en pianist av världsklass. Hans sätt att sköta uppdraget som konstnärlig ledare för festivalen är värd all beundran. Det är förstås till stor del hans förtjänst att så många eminenta musiker har velat komma. Jag har själv varit på åtta olika konserter. Vid samtliga dessa har Janne Lundgren dykt upp och antingen introducerat eller tackat av artisterna. Och han har gjort det på ett sakkunnigt men samtidigt kollegialt och informellt sätt som förmedlat både trivsel och värme. Något att lära av för andra festivalarrangörer!
Tidigare på eftermiddagen var jag ute på Ystads Saltsjöbad och lyssnade till Nils Landgrens och Johan Norbergs Chapter Two – också det en underbart trivsam musikstund med två generösa, lekfulla och infallsrika musikanter. Till den konserten återkommer jag. För jazzfestivalen har gett mig mycket att tänka på kring det som nu upptar mig mer än något annat: den fria leken och dess villkor idag. De närmaste bloggnotiserna kommer att handla om just det.
