Mitt under konserten på Ystads Saltjöbad vänder sig gitarristen Johan Norberg mot oss åhörare, sträcker ut handen mot sin spelpartner Nils Landgren och säger:
Jag vet inte om ni förstår vilken ynnest det är att få spela för er här idag? Tänk efter! Här står jag och leker! Tillsammans med min bäste kompis! Och får betalt för det! Och ni kommer hit och tittar på oss när vi leker! Och applåderar! Fattar ni så stort?
Ja, Johan leker. Det syns lång väg. Men vad är det för slags lek? Hur fri är den? Johan Norberg improviserar. Men inom en given ram – låtarna finns där och ska fram. Och inom en bestämd relation – samspelet med Nils och med oss. Det ligger massor av träning bakom. Johan har fått kämpa, mer än de flesta. En handskada höll på att spoliera hans karriär. Men han kom igen. Och många timmar har de repat tillsammans, Johan och Nils. Nu står de här på scenen och leker. Kanske är det just den givna ramen och tryggheten de känner med varandra som gör att leken kan få bli så fri som den faktiskt är.
Samma slags reflektion gör jag när jag ser Jon Fält, trummisen i Bobo Stensons trio, släppa loss i sina nästan vilt fria improvisationer. Jon leker verkligen, och det ger färg åt konserten. Men vad hade det blivit för lek om han inte också tillägnat sig den teknik han har? Och om inte Bobo Stenson vid pianot och Anders Jormin vid sin bas skapat den grund och den trygga ram som Jon kan leka inom?
Jazz på riktigt förutsätter fri lek! Hur tekniskt skickliga musikerna än är, hur samspelta de än är och hur mycket de än har övat – har de inte förmågan att släppa kontrollen och ge sig ut i det risktagande som fri improvisation, eller verklig fri lek, innebär så blir musiken andefattig och bara tråkig att lyssna på. Leken måste på något sätt komma först. Utan lek ingen riktig musik!
Men den fria leken förutsätter en trygg ram – en tydlig yttre struktur, ett tekniskt kunnande och inte minst en levande relation till medmusikanter och åhörare. Finns inte allt det upplöses leken, förångas, blir till intet.
Så är det med den fria leken i musiken. Och så är det med barns fria lek. Som jag återkommer till i en kommande notis.
Barns fri lek låter sig nog inte gärna jämföras med vuxnas mer organiserade lek. Ordet lek har vidsträckta konnotationer och man bör därför inte låta lek i ett sammanhang kopplas till små barns spontana (icke betalda!) lek.
Tanken får inte svindla hur mycket som helst när jämförelser görs. Då ramlar hela korthuset.
Tack för sin synpunkt. Jag håller inte alls med dig och återkommer till frågan i ett kommande blogginlägg!/Lars