I maj i år hade vi här på bloggen ett spännande samtal om barns fria lek – se här! Karin Sintring i
Danmark, en av de mest aktiva i det samtalet, har nu hört av sig. Hon berättar att Danmarks socialminister Benedikte Kiær (K) nyligen gjort ett utspel mot den fria leken i danska ”vuggestuer” (dagis för barn i åldrarna 8 månader – 2 år och 10 månader). Kiær kallar den fria leken ”dybt forældet (föråldrad) pædagogik fra hippietiden”, där de vuxna reduceras till rollen som brandsläckare. Kritiken går bland annat ut på att varje barn i förskolan, enligt en dansk studie, idag får för lite vuxenkontakt: ”I de organiserede havde et barn i snit 21 minutters voksenkontakt i timen. I de uorganiserede fik børnene i gennemsnit tre minutters voksenkontakt i en time”. Läs vidare om detta här och här.
Argumenten påminner om de som framförts också i Sverige, och som vi diskuterade i maj. Jag menar, som tidigare, att åtminstone en del av denna kritik beror på ett missförstånd. Fri lek, i den mening till exempel Winnicott beskrivit den, är en lek som ett barn bedriver ensamt, eller tillsammans med något eller några få andra barn, en ofta påfallande lugn lek där barnen med hjälp av sin fantasi skapar ett eget universum utan instruktioner eller regi från de vuxna. Vi kallar den ibland ”fantasilek”, ibland ”låtsaslek” och ibland ”rollek”, lite beroende på hur den gestaltar sig.
Missförståndet består i att denna lek förväxlas med bök- och stöklek i största allmänhet eller med att lämna barnen åt sitt öde. Många erfarna förskollärare har förklarat för mig att verklig fri lek, i varje fall i den oroliga miljö som en förskola kan erbjuda, förutsätter en trygg struktur och hög vuxennärvaro. När några barn drar sig undan för en stunds fri lek måste de kunna lita på att de inte blir störda i tid och otid och att de övriga, barn som vuxna, klarar sig själva under tiden utan deras medverkan! Ett barn kan ibland bjuda in en vuxen i leken. Men det sker då på barnets initiativ och förutsätter att den vuxne förstår sin roll och inte tar över det hela genom att börja instruera.
Winnicott myntade begreppet ”mellanområdet” för det område, mitt emellan den yttre verkligheten och barnets innersta sfär, där denna lek hör hemma. Han menade att den fria leken var en förutsättning för utveckling av fantasi, empatisk förmåga och kreativitet i vuxenlivet och att leken sedan hos den vuxne fick andra uttrycksformer, till exempel i musik och annat skapande.
Frågor som just nu sysselsätter mig är: Var tar barnets fria lek vägen? Hur viktig är den? Vad händer i förskolan och skolan? Och hur får vi utrymme för den i vuxenlivet? Hur tänker du som läser detta om detta? Kommentera gärna – jag samlar på lekfunderingar just nu!
En annan fråga som jag länge intresserat mig för är lekens betydelse för barn i svåra livssituationer. Till det återkommer jag i en kommande notis.
Att barns fria lek nu ifrågasätts är ett exempel på hur långt expertiseringen har nått. I alla tider har förmodligen barn själva ägnat sig åt fantasilekar utan vuxnas intrång. Nu har pedagogiseringen nått leken, precis som om terapeuter nu tycker att alla som har sorg ska gå i sorgterapi.
Vad gäller vuxenkontakt, finns omfattande amerikanske forskning som visar
att små barngrupper är skadlig för kontakten mellan barn och vuxna eftersom då vuxna mer tenderar att kommunicera med varandra.
Den senare delen av din kommentar är intressant men lite kryptisk. Är det bättre med stora barngrupper?? Har du referenser till den forskning du hänvisar till är jag glad om jag kan få ta del av dem. /Lars
På min institution hade vi i några omgångar prof. Sandra Scarr som gästforskare. Hon och jag hade långa samtal om barnomsrg och hon påpekade dessa forskningsresultat för mig. Ett exempel på denna forskning får du en hint om här. Sök i övrigt på Sandra Scarr.
http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0885200694900027
Min spontana reaktion på detta inlägg är att jag blir lite stressad, stressad över att barn inte har tid att leka. Jag vet ju att dotterns dagis har många barn i barngruppen och det är få personal, men att det inte finns utrymme för den fria leken hade inte slagit mig än. Men det lugn och den trygghet som krävs för att ”våga” ge sig hän leken saknas för det mesta.
Jag är glad att jag kan gå in i den fria leken tillsammans med dottern, det är en fantastisk värld!
Jag tror att trygga barn som får tid tillsammans oftast hittar ”sina vägar” till lekar. Sen är barn olika. Av våra fyra barn har vi två som ”ser saker” och gör stora lekar med eld, lava, hjältar, prinsessor och drakar. Barn som kan jobba länge med att rädda stenar genom att blöta ner dom på en strand. De andra två är mer konkreta i sitt lekande men de hänger med på de andras stora lekar över hela huset ibland även om det är tydligt att de inte har ”försynen” och ser varenda drake. Och bland de andra barnen som jag har förmånen att få lära känna i olika stor utsträckning tycker jag mig se samma sak. Barn är olika i sig själva när det gäller lekandet… Det bara är… En del är fantasifullare och en del konkretare men jag tror att de bästa lekarna ofta blir när någon fantasifull kör igång den naturligt, utan någon vuxens inblandning.
Åh, vad jag gillade detta blogginlägg! Tack! Skillnaden mellan fria lek och bök- och stöklek är intressant. På min sons skola har det blivit en del bök och stök, som har spårat ur i slagsmål. Det har inte funnits några vuxna i skolgården på rasterna när detta har skett. Jag har funderat varför det är så. Det har kritiserats att barn idag knappt har några vuxenfria zoner, platser, där de kan leka med andra barn utan konstant övervakning av vuxna (Läs: http://www.bornslivskundskab.dk/plads-til-udvikling-af-eksistentiel-intelligens-%e2%80%93-en-menneskelig-og-samfundsmaessig-n%c3%b8dvendighed.html#more-201). Så en rast utan rastvakter borde ju vara en sådan attraktiv vuxenfri zon där den fria leken kan blomstra kan man tycka. Men nyckelorden är nog: Trygg struktur och hög vuxennärvaro. För som Juul också påpekar i länken ovan: ”De voksenfrie zoner, der stadig (fortfarande) findes, skyldes personalemangel (personalbrist) og er derfor ikke udtryk for frihed men for omsorgssvigt (bristande omsorg)”.
Intressant och helt i linje med mina erfarenheter, även om jag nu jobbar med 1 – 3åringar. Jag kan vara själva med 10 barn på avdelningen, men det kräver ett långt arbete där jag skapar den trygga strukturen och har en hög mental närvaro i det barnen gör, även om jag inte ständigt engagerar mig i allas lek.
Och visst kan barnen i dagis få mycket ”fri” lek idag, fri i betydelsen fri från vuxna. För de vuxna är upptagna med att planera och dokumentera sin ”verksamhet”. När ni någon gång kommer in på en avdelning där man har mycket dokumentation på väggarna, fråga hur de har hunnit med det. Vad har man valt bort?
Det där med bök- och stöklek är inte helt självklart, kan jag tycka. Barnen på min avdelning får springa i vissa rum, för att de ska kunna få utlopp för sin rörelselust även inomhus. Vi har inte möblerat bort den möjligheten eller sätter dom automatisk vid ett bord tvingar dom att pyssla för att få det lugnt. Men vi har ”lärt” våra barn att springa utan att skrika, vilket förvånat personal från andra avdelningar. Så när det i barnens lek ska springas, så gör dom det, om än utan att skrika samtidigt.
Om slagsmålen mest är symboliska till sin natur låt pojkarna hållas. Det en del av deras utveckling,som tyvärr vill styras i andra riktnngar av den den kvinnliga personalen, som tyckert bråk rent allmänt är hemskt. och alltför pojkaktigt.
Pojkar måste få vara pojkar någon gång, tycker jag. Liksom flickor.
Om vi lämnar genustänket ett tag, så visst kan pojkar och flickor vilja brottas ibland. Men när de passerat 3 – 4 år då kommer det in moment där man kan stöta ut andra och där leken kan börja bli maktlek, där man underordnar och stöter ut andra. Inte helt oproblematiskt i mina ögon. Och då krävs det vuxna som är närvarande, som ser och hör och som tar ett vuxenansvar och talar om vilka värderingar som gäller.
Vems värderingar?
Det finns flera aspekter av den frågan, som du säkert förstår. Dels har vi läroplanen som i vissa avseende styr vilka värderingar vi ska förmedla. Dels finns det sådana som inte nämns i styrdokument men som de flesta ändå håller sig till. Du går t ex inte fram och tar något från vilt främmande personer eller slår dom. Om vi där kan hitta ett ”vem” vet jag inte.
Debatten om genus släpper jag även den här gången.
I höst kommer fem dokumentärfilmer från UR på Kunskapskanalen i SVT. Friare kan ingen vara där fritidspedagoger berättar om sitt arbete, sina tankar och idéer och förhållande till lek. Jag har sett en förhandsvisning av det första programmet som kommer från Norrhammarskolan i Skellefteå. Mycket intressant och inspirerande. Det handlar inte om förskola utan om fritids och det var väldigt roligt att följa hur de engagerade pedagogerna tänkte.
Start den 29 september.
Birgitta
Jag är lycklig att jag haft mina barn på en förskola där den fria leken varit självklar. Det har dessutom varit vad pedagogerna kallat ”en fantastisk barngrupp” med vilket de menat att de just lekt intensivt och länge och varit djupt inne i sina egna världar.
Nu går de båda på fritids, men har kvar leken. Under sommarens stillhet både på semestern och då de gått på ett nästan tomt fritids några veckor i juli, så har den där harmoniska leken, full av fantasi varit dominerande.Leken kommer fram som böst när man först har lite tråkigt. Att ständigt stimuleras, av ivriga pedagoger, TV eller datorspel träner undan leken och dödar hågen.
Kommentarerna från de vuxna på Fritids är ”De är så lätta att vara med”. Det beror nog på att de ännu inte tappat bort leken.