Här sitter Sven-Eric Liedman uppflugen på en hög stol på Bokmässans Se Människan-scen.
Engagerat berättar han om budskapen i sin nya bok Hets. Han är starkt kritisk till utvecklingen inom skolan och främst mot tendensen att på ett auktoritärt sätt bestämma snäva kunskapsmål som sedan ska uppnås till varje pris. Verklig kunskap är något helt annat, säger Liedman. Den kommer ur nyfikenhet och kan bara växa till i en dialog byggd på ömsesidig respekt.
Ja, är det de vuxna som alltid ska sätta dagordningen och bestämma både vad som ska läras ut och vilka beteenden hos eleverna som är önskvärda? De båda Örebroprofessorerna Tomas Englund och Ingemar Engström går i majnumret av Pedagogiska Magasinet till frontalangrepp mot de behavioristiska idéer som på nytt fått växa sig starka i skolans värld – se här. Programmet Skol-Komet får sig en rejäl smocka, och att programmets företrädare Martin Forster och Martin Karlberg i var sin artikel går till motangrepp är väl bara naturligt. Forster är som alltid saklig i sin argumentation, medan Karlberg ger sig in i en insinuant polemik på lägsta tänkbara akademiska nivå – så synd!
Psykologerna Peter Karlsson, Malin Bruhn och Elin Wesslander försöker reda ut begreppen:
Många av dessa metoder går ut på att tydliggöra för eleven vilka beteenden som leder i rätt riktning, utifrån skolans mål att tillägna sig kunskap, och vilka som inte gör det. Beroende på elevens utvecklings- och funktionsnivå kan dessa utformas på olika sätt. En vanligt förekommande teknik som används för att tydliggöra vilka beteenden som är önskvärda är teckenekonomi eller belöningssystem.
Artikeln genomsyras helt av ett auktoritärt tänkande av känt slag: De vuxna sätter målen, bestämmer metoderna och avgör vilka beteenden som är de rätta och som leder till önskat 
resultat! Här är man så långt från Sven-Eric Liedmans tänkande man bara kan komma. Liksom från det tänkande som den amerikanske psykologen Ross Greene i veckan som gick utvecklade vid en fortbildningsdag i Örebro för landets församlade psykologer i förskola och skola.
Ross Greene är pappa till Collaborative Problem Solving (CPS). Han avvisar med stor övertygelse sådana auktoritära fostrans- och undervisningsmodeller, som han beskriver som Plan A. Belönings- och sanktionssystem hör hemma i Plan A. De är uttryck för vuxet maktutövande och för principen ”Might makes Right!” Mot dem sätter Ross en Plan B, som förutsätter dialog, samarbete, gemensam problemlösning – och en verklig förståelse för vad som ibland hindrar barn från att utvecklas, lära och samarbeta. ”Kids do well if they can!”
Läs gärna mer om Greenes idéer på hemsidan Lives in the Balance. Greene använder kanotbilden här ovan för att visualisera visionen av barnet och den vuxne i samspel. Med barnet längst fram.
Att jag i mycket delar Ross Greenes synsätt behöver väl knappast sägas. Det finns klara kopplingar mellan hans till svenska översatta böcker Explosiva barn och Vilse i skolan – och mina Elevhälsa börjar i klassrummet och Växa – inte lyda.
Behaviorismen har gamla anor. Den bygger på en antal inlärningsteoretiska satser som är väldigt allmänna. Några exempel är Bolles´ två enkla inlärningslagar, som sannerligen gäller än i dag: 1) Om X händer, så händer sannolikt Y, och 2) om jag gör P så resulterar det sannolikt i Q. Dessa kopplingarna lär vi oss livet igenom och de ger stadga åt livet (och förväntningar, fördomar) och kontroll över skeendena omkring oss. Det är klart att så korrekta och rakt-på-sak-teorier får evidens. Annat är de med de snåriga, mångordiga icke-teorier som omger mycket av dagens skoldebatt. De går inte att mäta (det är väl OK), men hur kan de då vila på vetenskaplig grund, som
skolans arbete ska göra?
Hur ska vi veta att icke-evidensbaserade metoder fungerar? Går vi på magkänsla?
Greens plan tillhör B-laget.
Du pekar på en viktig sak: Enkla dos-responsmodeller vållar färre mätbarhetsproblem. Samtidigt är livet, inklusive utbildning, hälso- och sjukvård och annan mänsklig samvaro så mycket mer: Här finns frågor om etik, människosyn, inre motivation och demokratifrågor att väga in. Så den viktiga frågan blir: Ska vi lära oss mäta det vi verkligen vill utveckla – eller ska vi utveckla det vi lätt kan mäta? Evidens är en viktig fråga – men evidensbegreppet måste problematiseras. Så som också sker just nu.
Det förvånar mig lite att du redan vet vilka som tillhör A- och B-truppen. Enligt min uppfattning är forskningen om dessa komplexa frågor fortfarande på knattestadiet – och då är det mer fruktbart att låta alla vara med och spela!/Lars
Så länge inga forskningsbara satser (som inte är allmänna fraser) kan uppställas lär det bli svårt undersöka vilka som tilhörl A- eller B-laget. Men B-laget är ju inte alls med på planen, utan har oftast bara s.k. beprövad erfarenhet att lita till.
Inte ens Socialstyrelsen vet vad detta begrepp innebär.
Samtidigt som den forskning som presenterats som stöd för plan A ofta hållit besvärande låg kvalitet, där de etiska aspekterna dessutom lämnats därhän. SBU:s rapport från 2010 om program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn är intressant läsning i det sammanhanget – se http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/Program_forebygga_psykisk_ohalsa_hos_barn.pdf
SBU:s rapport är ytterligt tveksam. Några av forskarna är dessvärre högeligen
parter i målet.
Vad är god etik + dålig forskning? Platt intet.
Ja, Sverige är ett litet land, vilket är ett problem. En hel del av den forskning som studerat program med inslag av Plan A har bedrivits av forskare med direkt anknytning till sådana program. Med andra ord: högeligen parter i målet. Vad är medioker forskning med låg etik? Platt…
Kul att få smågnabbas med dig så här, Bertil! Jag föreslår att vi avrundar där för denna gång. Men inbjuder andra att delta. Viktiga frågor, tycker jag.
Jag har svårt för de skolor av uppfostring som är övertygade om att det är BARNEN det är fel på. Oftare kan jag, som kommer in som assistent eller vikarie, se att det är SKOLAN/lärarna/lärsituationen det är fel på. Det andra tvingar barnen att handla på ett icke önskvärt sätt för att på ett eller annat sätt skydda sig, eller reagerar när de inte längre orkar med den pressade situationen. Om man då använder behavioristiska modeller för att ändra skolan är det ju bra, men ofta ser jag att det är eleven som ska förändras för att klara av en dålig skola/lärare/lärsituation.
Det är inte direkt uppskattat att påpeka detta i skolan tyvärr.
Men kanoten? När man paddlar kanadensare är det den som sitter längst bak i kanoten som styr och talar om för den främre kanotisten vad den ska göra. Liknelsen haltar…
Tack för dina kloka tankar och åsikter. Du är en god förebild och dina råd från växa inte lyda sitter uppsatta i hallen på min arbetsplats.
Hälsningar Mari
Förskollärare
Tack, Lars! Tycker att följande förord av Jesper Juul till Ingegerd Gavelins underbara bok ”Att möta sitt barn och sig själv” passar in på diskussionen om evidens ovan: http://www.yourvismawebsite.com/socionom-ingegerd-gavelin/bocker-och-andra-skriverier/jesper-juuls-forord-till-att-mota-sitt-barn
Kan också bidra med följande citat (från http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Artiklar%20i%20tidningen%20Barn/Jesper%20Juul%20Att%20m%C3%B6tas.pdf):
”- Han (Jesper Juul) konstaterar att om en vuxen person vänt sig till en psykolog och bett om en bra ”metod” för att få sin hustru eller man att sluta bråka hemma så hade själva önskemålet betraktats som stört. Som vuxna förväntas vi inte försöka manipulera vår partner till underkastelse. Den make som anlitar en Supernanny för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam. – Om jag varje kväll hade tilldelat min fru en stjärna på kylskåpsdörren som belöning för att hon betett sig så som jag önskar så hade det varit fruktansvärt. Då hade vi inte haft en mänsklig relation. Jag funderar på hur det hade känts om det visade sig att min sambo gått en kurs tillsammans med min arbetsgivare för att de gemensamt skulle kunna kontrollera mitt beteende hemma och på jobbet. Det vore naturligtvis som att vakna upp i en Kafka-roman. Men många barn utsätts för den typen av behandling. Kravet på ”metoder” gör att det som borde vara en relation av kött och blod förvandlas till ett rollspel där målet är föräldrarnas kontroll”.