Föräldrastödsprogrammet Cope är åter i blåsväder. För ett par år sedan hade jag ett intensivt meningsutbyte med flera av programmets företrädare. Då
reagerade jag främst mot de bestraffningsmetoder som fanns som en del av programmet. Som timeout och ignorering av barnet. Jag menade också att man tydligare borde anknyta programmet till Barnkonventionen. Till slut valde man att gå med på dessa krav, vilket jag nöjde mig med då.
Nu ges i Malmö en teaterföreställning, Teaterrepubliken får barn, där Cope på nytts utsätts för skarp kritik. Bakom föreställningen ligger en omfattande research, något som blir tydligt när man lyssnar på den debatt som Studio Ett sände igår - lyssna här. Regissören August Lindmark har läst Cope-manualen noga och har reagerat mot det belönings- och bestraffningssystem som i bästa behavioristisk anda är en del av programmet. Han menar att guldstjärnor för gott beteende och indragna förmåner för dåligt leder alldeles fel. Och jag håller förstås med honom.
Cope-företrädaren Lars Holmgren tar i programmet exemplet att en pojke som slår sin lillasyster gott kan hotas med att inte få se på TV på kvällen. För mig är sådana sanktioner fullständigt meningslösa. En tydlig och direkt markering från förälderns sida, ett allvarligt samtal och ett seriöst försök att förstå vad det egentligen är som händer räcker långt. Guldstjärnor och indragna förmåner är trubbiga verktyg som inte tillför någonting av värde.
Lars Holmgren säger då (och det har jag ofta hört från företrädare för sådana program) att detta slags sanktioner, eller som man hellre uttrycker det ”kännbara konsekvenser”, bara utgör 20 procent av programmet – det mesta handlar om positiva, kontaktskapande inslag. Må så vara. Men sanktionerna sätter ändå sin prägel på hela programmet, vare sig Cope-företrädarna vill det eller inte. Jag kommer att tänka på riset på väggen. I gammal auktoritär fostran fanns ett ris uppsatt på väggen. Den gode fostraren skulle inte behöva använda det – hotet om stryk var tillräckligt för att få barnen dit man ville.
Så länge Cope, och andra liknande program, envisas med att ha kvar dessa trista inslag menar jag att kommuner som saluför Cope helt enkelt är skyldiga att också erbjuda alternativ – utan belönings- och bestraffningssystem. Sådana program finns ju. Vägledande samspel och Active Parenting är två bra exempel.
Jag har nyligen läst att det kinesiska tecknet för kris och möjlighet är detsamma. Inom föräldraskapet blir det extra tydligt. När vi föräldrar upplever en kris, tex att storasyskonet slår lillasyskonet skapas en unik möjlighet för mig som förälder. En möjlighet att berika vår relation genom att lära känna varandra ännu bättre. Vad är det för behov som mitt barn försöker tillfredsställa, vilken känsla är det som uttrycks. Det behovet som barnet försöker tillfredsställa eller den känsla som barnet försöker uttrycka försvinner inte bara för att jag kan använda min vuxenmakt och skenbart ta bort den. Det barnet lär sig är att de inte ska göra så här när någon vuxen ser på eller så tar det ut de här känslorna på någon annan, tex i skolan. De kan också lära sig att när jag känner så här ”är” jag ”fel”. Vi behöver få känna alla känslor, däremot kan vi behöva träna oss att uttrycka känslorna på ett sätt som inte skadar någon. Men när vi använder bestraffningar och belöningar för att styra över det här finns en stor risk att någon faktiskt blir skadad. Det barn som blir utsatt för vår vuxenmakt skadas och dessa skador kan vara svåra att reparera.
Jag brukar ställa mig själv följande frågor: Vad vill jag att mitt barn ska göra? Vad vill jag att orsaken till att det gör det ska vara? Jag vill att mitt barn ska sluta slå syskonet men vad vill jag att orsaken ska vara? För att barnet ska få se på tv eller för att …
Hej Maria, det synsätt du så fint ger uttryck för kallade Skå-Gustav en gång (i sitt förord till makarna Israels bok Det finns inga elaka barn) för ”ett orsaksorienterat betraktelsesätt”. Först när man förstår ett barn och vad som händer vet man vad man ska göra.. Och då blir bestraffningar egentligen aldrig aktuella. Eftersom ”kids do well if they can”, som Ross Greene uttrycker saken. Makarna Israels bok kom ut 1946. Nog kan man känna viss förundran ibland över hur lång tid det kan ta att få förståelse… /Lars
Igen ett mycket tänkvärt inlägg. Jag använder mig utav ICDP vägledande samspel både som pedagog och som mamma och tycker att detta förhållningsätt är toppen.
Mari
Tänkvärt! Har senast idag diskuterat skolan och de kunskapskrav som ställs på ett helt annat sätt än det gjordes när jag gick i skolan. Och ändå är det tydligare än någonsin att vi inte vet vilket samhälle vi kommer att ha framöver. Vilken kunskap behövs om 10 år? Konstigt att man försöker ”dra tillbaka” till auktoritära metoder när det så uppenbart inte är det som kommer att behövas framåt. De barn som växer upp nu behöver lära sig att leda sig själva, inte lyda. Närhet och närvaro, inte utestängning och ignorans. Jag tänker mig att vi vuxna genom att vara närvarande, diskuterande och personliga blir ett alternativ till internet. Sparringparters när det gäller att leda sig själv in i framtiden…
Jag håller med dig Jenny. Jag tror på att barn ska växa och inte lyda. Barn föds med en självkänsla och är väldigt tydliga med vad de tycker, tänker och känner. När vi är nyfikna på att lära känna den unika personen då ger vi näring till deras självkänsla. En person som känner sig själv vill också lära känna andra. Samarbete blir en självklarhet. Allt vi gör gör vi för att tillgodose ett behov.
Jag tycker att det är intressant att lyssna på Cope förespråkaren. Han vill ju inte själv ens riktigt stå för vad resultatet av Copes resonemang blir.
Det mest skrämmande är att metoderna lärs ut till föräldrar i helt vanliga familjer. Familjer där konflikterna är såna som familjer nog ska ha, konflikter vi knappast växer utan. Att helt vanliga barn ska förnekas vanlig föräldraomsorg för förseelser som alla barn oundvikligen gör med jämna mellanrum, det är hemskt. Att en saga extra ska bli en ynnest att förtjäna. Jag ryser! Att det sägs att mat och husrum är det enda som inte är förmåner. Helt bisarrt. Hur är det med tröst, kramar, närhet och samtal? Är det något ens barn ska förtjäna?
Nu menar jag inte att barn som är extra struliga skulle förtjäna detta heller, men det är ändå lättare att förstå att man frestas att ta till metoder om situationen är helt ohållbar, på riktigt ohållbar.
Men det är ett mönster, vist är det? Att barn nu inte ska märkas annat än när det passar in i modellen, annat än som söta smycken i en lyckad tillvaro och vara till besvär får de inte vara. Jag undrar vem som driver detta? Ofta skylls det på föräldrar, men det är kommunerna som förespråkar föräldrametoder och erbjuder gratis indoktrinering. Det är BVC som förespråkar femminutersmetoden för att få barn att ge upp hoppet om föräldrarna nattetid och lika så BVC som i någon anakronistisk anda åter rekommenderar schemalagd amning. Varför vill de styra in oss i en förlegad och otrevlig barnsyn? Vilken sorts framtida medborgare önskar de?
Hej!
Sedan några år leder jag Cope kurser och tycker att det är bra. Utgångspunkten för oss är att alla barn gör sitt allra bästa och det föräldrarna efter kursen tycker har varit bäst är att de själva har ändrat sitt beteende i förhållande till sina barn. Många föräldrar tycker inte att de duger och litar inte på sig själva. Det bästa med kursen är att vuxna som själv har valt det kommer samman och får prata och få råd av andra föräldrar.
När vi kommer till det kapitel som handlar om ”effektiv gränssättning” tycker flertalet av föräldrarna att det inte är viktig. Vi pratar mycket om kompetenta barn och hur viktigt det är att föräldrarna inte bara bestämmer utan att barnen måste vara med och diskutera vissa frågor. Vad gäller belöningssystem kan man tycka mycket om det en del föräldrar tycker det är helt fel och en del prövar det. Det bästa är att föräldrarna själva tittar på situationer som de har svårt och hantera och försöker, efter att ha ”tränat” kontaktskapande övningar, ta itu med och kan välja att belöna eller inte. Ofta hinner de inte för de har kunnat vara tydliga och lyssnat på barnen i diskussioner och nått en överenskommelse När vi rekommenderar litteratur och även använder oss av det på kurserna hänvisar vi ofta till dig och även Jesper Juul.
Jag känner inte igen mig i beskrivningen av hur kurserna beskrivs i media.
Hej Monika, nej allt beror förstås på hur det utformas i praktiken. Med bra ledare kan man använda många olika program, och det blir bra ändå. Personligen ser jag fram emot att man i Copes manual slutar tala om ”effektiv gränssättning” (låter så instrumentellt i mina öron – ”effektivt” för vem), belöningar och indragna förmåner. Då kan det nog bli riktigt bra till slut!
Vi diskuterar mycket kring vilka ord som ska användas. T ex ignorera negativt beteende låter fruktansvärt. Vi använder ofta ”välj dina krig” – inte så positivt det heller men det handlar om föräldrarna och hur de förhåller sig. Att inte dras med i tjat och gnat som inte leder någonstans för någon.
För oss är det en föräldrarkurs med fokus på föräldrarna och deras möjlighet att skapa trygga och goda uppväxtförhållanden för sina barn. Det är däremot ingen lydnadskurs för barn. Som sagt barnen gör så gott de kan!!
Ord kan vara viktiga. Håller med dig om att ”ignorera negativt beteende” låter väldigt trist. Men ”välj dina krig”… varför inte i så fall ”välj dina konflikter”? Ett krig ska vinnas, och då blir barnet en fiende som ska nedkämpas. En konflikt kan lösas med fredliga medel. /Lars
Helt rätt!!
Jag lyssnar och lär!
Trevlig Helg!
Monika
Jag känner till en pappa som genomgått cope-programmet för en tid sedan och nu har det kommit till min kännedom att han använder fysiskt våld mot sitt barn i situationer när hon inte ”lyder”. Detta ser jag som ett gravt misslyckande för programmet, för jag tror att den här pappan hade varit påverkbar, dvs. om cope-programmet tagit starkt avstånd mot våld och trummat in detta, t.ex. vid första träffen, hur viktigt det är att ha ett fysiskt avstånd mellan barnet och sig själv när man känner sig riktigt arg eller något annat handgripligt råd (jag har förstått att programmet går ut på att dela ut handgripliga råd). Tvärtom tror jag att cope-programmet för svagbegåvade människor sänder signaler om att ”alla metoder är tillåtna” eftersom det går ut på att få barnet att lyda (det är så den här pappan har uppfattat programmet! och jag tror det är lätt att få denna uppfattningen om programmet oavsett hur mycket man pratar om Jesper Juul OCKSÅ). Vad cope-programmets företrädare nog inte förstår är att svagbegåvade föräldrar (IQ långt under genomsnittet, inlärningssvårigheter, svårigheter med konsekvensanalyser osv.) är överrepresenterade på dessa föräldrakurser eftersom att socialtjänsten lätt får in anmälningar på dessa föräldrar (det är lägre anmälningströskel mot avvikande föräldrar) och sedan vet socialtjänsten inte riktigt hur man ska hantera problemet. Hur lär man någon som har svårt att lära sig nya saker, kanske svårt att hantera vuxentillvaron överhuvudtaget att bli en bra förälder? En quick-fix är att skicka iväg personen på en föräldrakurs. Men egentligen tror jag inte att någon föräldrakurs är utformad för den här gruppen. Däremot tror jag det är viktigt att ALLA föräldrakurser inser att dom HAR den här föräldragruppen hos sig och att dom har särskilda behov av tydlighet kring lagstiftningen och vad konsekvenserna kan bli om man bryter mot den.
Jag kommer naturligtvis att agera på informationen jag har fått och kan bara hoppas att socialtjänsten har fler äss i rockärmen än att skicka iväg pappan i fråga på ytterligare en cope-kurs.