Vandrar runt i den stora pulserande staden vid havet, förbi ungdomar som demonstrerar mot EU:s räddningspaket. Går över den stora piazzan. Basilikan är stängd och
tillbommad, ser sliten ut, väggarna fulla av klotter. På kartan finner jag en annan mindre kyrka, helgad till Maria Magdalena, och ger mig av ditåt.
Plötsligt befinner jag mig i en helt annan stad, en sådan som jag känner mig mer hemma i. Smala gränder, fiskförsäljning på gatan, tvätt på tork mellan husen, lekande barn. Men ser snart att alla turister är som bortblåsta. Så kommer en kvinna som tydligen bor här fram och lägger handen på min axel: ”You should not be here. This is an extremely dangerous district, trust me. You are a man, alone, not from here, with a map in your hand – a pure invitation so to speak. I advise you seriously to go back to the main street.”
Tänker på allt som skrivits om denna stad… och går tillbaka till turiststråken. Men känner mig samtidigt ledsen – ska det behöva vara så? Jag vill inte vara rädd.
Tillbaka på ön skajpar jag en stund med Erik i Mexico City. Han har nyss varit här i närheten. Vi talar om fattigdomen, om migranternas situation, om det bristfälliga stödet från samhället, om att vara försiktig utan att bli paranoid. Så säger han något trösterikt som jag bär med mig:
De flesta människor är beredda att utstå rätt hemska saker innan de bestämmer sig för att råna någon, som du vet.
Vet jag det?
Fint skrivet och viktigt att tänka på. Försiktighet inte paranoia. Och så klart Erik har rätt och den ska jag också ta med mig. De flesta människor är beredda att utstå hemska saker innan de bestämmer sig för att råna någon. Och samtidigt blir man ledsen i hjärtat när man vet att många människor utstår väldigt hemska saker. Varje dag. Och samtidigt finns det hela tiden väldigt många människor som den där kvinnan, som kan gå fram och lägga en hand på en helt okänd man för att varna honom.
Din son är minst lika klok som sin far