Idag hade vi möte i ALMA-juryn. På eftermiddagen började min mobil ringa. Jag ville inte svara, men när jag sedan kollade inkommande sms såg jag att flera nyhetsredaktioner ville ha min kommentar till mordet i Ljungby. Jag valde att avstå. Jag kände mig inte ha något att bidra med. Jag vet ingenting om detaljerna – hade jag gjort det hade jag säkert varit förhindrad att säga något av sekretesskäl. Och att allmänt spekulera bjuder mig emot. Det är mycket ovanligt att barn dödar andra barn. Varje händelse är unik – och djupt tragisk. Kommentarer utan riktig grund kan hamna så fel. Av hänsyn till de drabbade familjerna, som jag känner starkt med ikväll, tycker jag man ska vara mycket försiktig med vad man säger. Jag utgår ifrån att det nu, som komplement till polisutredningen, sker en haveriutredning, där man gör allt man kan för att försöka förstå vad som hände och hur det kunde ske - och vad vi kan lära av det för att minska riskerna för att det ska hända igen.
Ikväll såg jag så Ruben Östlunds film Play. Jag är för trött, och för omskakad, för att skriva långt om den. Jag vill bara säga att jag inte kan förstå dem som
menar att filmen spelar främlingsfientlighet och rasism i händerna. För mig handlar filmen om fattigdom, klasskillnader, segregation – och de vuxnas frånvaro. Det är en stark film och ett nödvändigt samtidsdokument. Jag önskar att alla som engagerar sig för barns uppväxtförhållanden i vårt samhälle verkligen ser filmen och samtalar om den.
När min äldsta son var sex år kom han hem från skolan och berättade att x hade tagit stryptag på honom. En rysning gick genom min kropp, försökte behålla mitt lugn för att få reda på mer. Jag frågade om han hade ropat efter någon fröken då svarade han: Det gick inte att ropa, han höll för hårt.
Självklart blev jag rädd, insåg vad som hade kunnat hända. Eftersom jag har svårt att tänka att ett barn medvetet skulle kunna göra något hemskt tänkte jag att han säkert inte vet hur farligt det är. Jag ringde skolan för att jag ville att de skulle få veta vad som hänt.
Fröken svarade att hon hade reagerat över att killarna lekte med hopprep men inte tagit reda på vad de gjorde. Hon ville absolut inte ta upp det hela med de inblandade för då skulle ju de få reda på att min son hade skvallrat.
Märklig inställning tyckte jag även då. Jag drog mig till minnes att de faktiskt jobbar med kroppen i förskoleklassen så jag föreslog att de kunde väva in det i det ämnet. De valde att inte ta upp hur farligt det är att strypas. Tänk att de värderade skvallra som farligare än att ta stryptag på en medmänniska.
Lärarens och skolans reaktion påminner på ett skrämmande sätt om den passivitet och brist på civilkurage som de vuxna visar i Ruben Östlunds film – tills det plötsligt slår om i en lika skrämmande överreaktion. Filmen gjorde mig sömnlös i natt. Östlund gör mig som åskådare till delaktig i våldet. Fruktansvärt provocerande – och alldeles nödvändigt./Lars