I en serie artiklar har Sydsvenskan berättat om hur diagnosen adhd blivit allt vanligare, både i Sverige och internationellt. En följd av det är också
att förskrivningen av läkemedel mot adhd har ökat kraftigt. I Sverige har den mer än fördubblats på bara några år.
I en aktuell studie har man visat att långt fler barn får medicin mot adhd i familjer med låg utbildning, i familjer som får socialbidrag och i familjer med en ensamstående förälder. Den alltid balanserade barnläkaren Anders Hjern ger flera tänkbara orsaker till det i dagens nummer av tidningen. Han nämner den vanliga förklaringen att adhd har en genetisk komponent. Föräldrarna kan alltså också ha adhd, villet kan ha lett till deras svårigheter i livet. Men Anders Hjern påpekar också att den stress och oro som många föräldrar lever under kan ha gjort det svårt för dem att ge barnen det stöd de behöver. Liksom att familjer med mer ekonomiska resurser har råd att kosta på barnen annan behandling, medan de fattiga får nöja sig med de läkemedel som skrivs ut. Han säger:
Det kan vara kontroversiellt att säga att sociala faktorer påverkar vid adhd, eftersom det finns tydliga genetiska samband. Men det behöver inte vara en motsägelse. Troligen finns det ett samspel mellan arv och miljö.
Jag har svårt att se det kontroversiella i det uttalandet, och jag vill höja ett varningens finger. Det finns en lång rad exempel i vår historia på hur den medicinska vetenskap, som både jag och Anders representerar, använts för att komma till rätta med problem i socialt underprivilegierade grupper. Flera av dessa insatser har vi haft anledning att ångra djupt. Att medicinera barn i fattiga familjer för att de ska kunna klara skolan, i stället för att omsorgsfyllt reda ut de verkliga orsakerna till barnens problem och ta itu med dem, kan vara en sådan fälla och leda till att en del av den medicinering som sker idag i framtiden kommer att uppfattas som ett rent övergrepp.
Jag är inte motståndare till medicinering av noga utvalda barn, som efter noggrann utredning bedömts ha särskilt stora svårigheter, och där andra kraftfulla insatser av social och pedagogisk natur inte fungerat. Men jag är djupt oroad över den utveckling vi nu ser och välkomnar den utredning som socialstyrelsen har startat för att få klarhet i vad som egentligen pågår.
Jag tycker att det är otroligt viktigt att barn och deras föräldrar får bästa möjliga hjälpen oavsett ekonomiska förutsättningar. Jag har mött föräldrar som känt sig tvungen att själva bekosta privata utredningar (tiotals tusen) för att kunna fastställa barnets behov av hjälp.
Rätt hjälp ska inte avgöras av föräldrars ekonomiska status. Barnens behov ska stå i centrum. Tack för att du lyfter frågan. Igår kunde jag läsa att BUP i min stad mister miljoner i månaden för att de inte hjälper i tid. Undrar hur det straffet ska hjälpa de som ännu inte fått hjälp.
Vad säger du om föräldrautbildning?
Jag vill minnas att Gillberg, i sin nu förstörda studie, hävdade att det inte fanns några sociala skillnader. Vad säger då den här studien om barn inom andra samhällsklasser? Får dom annan hjälp? Eller är det ett socialt problem? Det är inte lätt att bli klok på det här!
Jag tror att föräldrautbildning, rätt utformad, kan vara en viktig väg att gå (att jag samtidigt varit skeptisk mot vissa inslag i flera föräldrastödsprogram, t ex Cope, motsäger inte det). Men det räcker inte med det. Det krävs, som jag ser det, en lång rad olika åtgärder av annat slag för att underlätta föräldraskapet, liksom en pedagogik i förskola och skola som utgår ifrån hur barn faktiskt är, inte utifrån en idealiserad bild av hur de borde vara. Som Maria K är inne på är det också viktigt att de föräldrar och barn som faktiskt behöver hjälp verkligen får det, oavsett ekonomisk eller social status. Och då menar jag inte bara diagnos och medicinering utan en grundlig utredning av barnens och familjernas behov och resurser liksom hjälp till en pedagogik som verkligen stödjer de här barnen. Jag menar också att Bertil T har en poäng, när han talar om vikten av en större acceptans för hur människor faktiskt är “av naturen”. /Lars
Du har nog rätt i att utbildningarna behöver finslipas lite, men det är dumt att inte ta med det som en åtgärd. Kanske en förebyggande åtgärd?
När det gäller pedagogiken så kan vi nog behöva en justering av barnsyn och pedagogik inom barnomsorgen. Men jag tycker det är konstigt, med tanke på att det lär vara 3 – 7% av alla barn som har ADHD, att jag under mina dryga 10 år som förskollärare inte har stött på en enda som fått diagnos eller haft ens lindriga problem med hyperaktivitet och konsentrationssvårigheter. Min åldergrupp har i och för sig varit 1- och 2-åringar, men jag har inte hört att någon av dem fått diagnos. I början av 90-talet, när jag gick som vikarie på bl a fritis, så var jag resurs åt en kille i år 2 med liknande symptom. Sedan dess har jag stött på flera olika problem som rädslor och social fobi, men inte ADHD. Är inte det konstigt?
Har du förresten hört om det finns någonstans där man behandlar barn med ADHD med hjälp av KBT?
Diagnosen adhd ställs ofta först när barnen börjar närma sig skolåldern – eller ännu senare. Beteendemodifierande strategier är ett vanligt inslag i behandlingen av barn med både adhd och autismspektrumstörningar. En del av strategierna, som ignorering och timeoutkonsekvenser, har kritiserats för att inte tillräckligt respektera barnets mänskliga rättigheter. Andra är mer okontroversiella.
Den överdiagnostisering av bl.a. ADHD som nu sker har naturligtvis flera orsaker. En sådan är den expertifiering som marknaden med hjälp av läkare och psykologer bidragit till. Marknadsföringen har varit så framgångsrik att människor numera framträder och med stolthet förkunnar att de har ADHD.
En annan orsak är människors eviga sökande efter förklaringar. Psykiatriska diagnoser är dock aldrig förklaringar, utan bara en sammanfattning eller beskrivning av vissa beteenden som kopplats till en viss störning.
Människor är av naturen olika och ska så vara. De “avvikande” behöver annat än att få bokstäver och uppåttjack kastade efter sig.
Kanske handlar det också om att en diagnos öppnar dörrar i skolans värld; har man papper på och ett namn på sina problem får man all upptänklig hjälp, medan elever med mer diffusa och icke diagnosticerade problem inte får det. Och det handlar inte om någon inneboende ondska hos skolan, utan mer om att man inte har de resurser man skulle behöva. Ofta sägs det att vi i skolan saknar kunskap om denna typ av problematik, men vi börjar få både stor erfarenhet och stora kunskaper. Däremot går vi på knäna av att numera planera tio olika lektioner för samma grupp när vi för tio år sedan bara planerade en.
Jag är mamma till en pojke med autism och jag ser också vilka orättvisor som finns när det gäller behandling av barn med den dignosen. Det finns bara tre autistiska barn i vår kommun som fått tidiga intensiva insatser, baserat på 30-40 timmars TBA i veckan i tre år. Alla barnen har välutbildade och pålästa föräldrar som orkat argumentera och förhandla till sig tillräckligt med resurser till barnet på förskolan och tillräckligt med avlösartimmar från kommunen så att behandlingen ska kunna genomföras. Jag träffar dock andra föräldrar ibland, många ensamstående eller med invandrarbakrund och vars autistiska barn inte ens fått halvtidsresurs på sin förskola. Någonting är väldigt fel när man i princip måste “slå sig blodig” för att ens barn ska få rätt hjälp i förskola och skola. Vem hjälper de barnen som har föräldrar som inte orkar eller kan?
Jag känner en rädsla för att det kanske kan vara så att man ger barn diagnoser bara för att de då lättare kan få extra stöd tex i form av resurs. En diagnos kan säkert på många sätt hjälpa, man får förklaringar och extra hjälp. Men kan den kanske också stjälpa? Det är viktigt att vi får vara olika som människor utan att sättas in i ett fack om man frångår det som anses vara normalt. Som förskollärare anser jag att vi först måste titta på vår verksamhet se vad vi kan förändra om vi ser att barnen inte mår bra. Kanske kan en stressad vardag, med för få vuxna / pedagoger som ser en, ge överaktiva barn?
Mari