Existentiell film

Jag vet inte om det är en tillfällighet. Men under det senaste året har det kommit tre nya filmer som alla handlat om viktiga existentiella frågor: godhet och ondska, makt och hjälplöshet, förlåtelse och försoning, den enskildes och vårt gemensamma ansvar. Och alla med unga pojkar i olika huvudroller.

Jag har tidigare skrivit om Ruben Östlunds Play och om Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre.  Till dem fogas nu den belgiska filmen Pojken med cykeln av bröderna Dardennes. Filmiskt innehåller den en rad referenser till Vittorio de Sicas klassiska Cykeltjuven från 1948, en av de första filmer som verkligen drabbade mig, när jag som tonåring såg den någon gång i slutet av 1950-talet. Men Pojken med cykeln andas i högsta grad nutid, både estetiskt och innehållsmässigt.

Filmen handlar om tolvårige Cyril, som blir övergiven av sin pappa och hamnar på barnhem. Vad som hänt med mamman lämnas vi ovetande om. Cyril rymmer, och i jakten på sin pappa och sin cykel (som fungerar som både en frihetssymbol och ett slags övergångsobjekt till en förlorad familj) fångas han upp av hårfrisörskan Samantha, som tar sig an honom. Det är ingen lätt uppgift hon gett sig i kast med – det här är ingen solskenshistoria, och några scener är rent svåra att se.

En av filmens verkliga nyckelscener beskrivs träffande av Mårten Blomkvist i DN så här:

När Cyril varit särskilt hopplös får Samanthas pojkvän nog: ”Det är han eller jag!” säger han argt. Utan eftertanke, bara som en sorts konstaterande, svarar Samantha: ”Det är han.”

Och i min inre textremsa gör jag om till versalt ”h” i hennes ”han”.

Ja, den bibliska anknytningen går knappast att ta miste på för den som vill se den. “Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” (Matt 18:5).

Alla tre fimerna skulle platsa på Existentiell filmfestival i Falun, som i år går av stapeln den 18-20 april. Ruben Östlund hör till de medverkande, så i varje fall Play kommer säkert att visas och diskuteras.

En fundering fick jag: Varför detta fokus på unga pojkar? Tills det slog mig att flera av fjolårets bästa filmer med liknande tematik handlade om tjejer. Jag tänker på Andrea Arnolds Fish Tank och på Debra Graniks Winter’s Bone.