Vi minns alla historien om ”innebandypappan”. Pappan som enligt de första tidningsuppgifterna övergav sin pojke vid Fyrishov i Uppsala och for hem
till Stockholm med motiveringen att pojken spelat så dåligt att han gott kunde gå hem. Pojken hittades gråtande av Conny, en tränare från Uppsala.
En polisutredning inleddes, men efter förhör med pojken och hans familj lades förundersökningen ned. Det var inte fråga om något brott, enligt kammaråklagare Lena Jansson. ”Pojken hade inte blivit övergiven.”
Magasinet Medierna i radions P1 har granskat fallet och intervjuat pappan, som i programmet kallas Peter. Han berättar att han efter turneringens slut funnit sin pojke inomhus vid ett fönster, där han stod och var ledsen. Peter frågade hur det var fatt, och pojken svarade då att han var ”förbannad”. Peter tog upp pojkens jacka ur väskan men pojken vägrade att ta på sig den. Peter blev då irriterad och sa: ”Men skit i det då! Nu åker jag!” Varpå han gick därifrån.
Peter berättar att så funkar det i hans familj. När barnen inte vill göra som han vill brukar han säga ”Nu åker jag!” Då blir det ”eld i baken” på dem, och de brukar komma efter. Han skrattar till och säger att det är ”en kommentar som någon annan förälder i detta land kanske också har fällt.”
Men den här gången fungerade inte taktiken. Pojken blev bara argare och sprang åt ett annat håll. Peter medger att hans son ”en kort stund” kan ha känt sig övergiven och trott att pappan verkligen åkt iväg. Men pojken hittades alltså av Conny, och med hjälp av en annan tränare från pojkens lag återförenades han med pappan och for sedan med honom hem.
Peters och Connys berättelser går isär på ett par viktiga punkter. Men låt oss här bortse från det och utgå ifrån att Peters är den riktiga. Han låter i programmet som en högst vanlig, sympatisk pappa, som är rejält omskakad av allt som hänt. Och jag vill inte lägga sten på börda. Snarare ta fasta på hans antydan om att så här gör vi väl alla ibland. Ja, kanske det. Och något brott är det knappast fråga om. Men är det okej? Jag tycker inte det.
En gång i tiden hotade man barn med stryk. Men helst skulle man inte behöva slå. Det räckte med att riset fanns i beredskap i sin krok på väggen. Nu slår vi inte våra barn. Men vi straffar dem på annat sätt. Ett av de mest effektiva, men just därför tvivelaktiga, är att isolera dem. Stänga in dem på rummet eller frysa ut dem. Eller hota med det. Säga till dem att man går ifrån dem om de inte gör som man säger. ”Nu åker jag! Så får du klara dig själv!”
Trygga barn genomskådar hoten. De vet att föräldrarna aldrig fullföljer dem. Men föräldrarna förlorar i trovärdighet. Otrygga barn blir rädda. Budskapet de hör från föräldrarna är: ”Om du inte gör som jag säger tycker jag inte om dig! Och då vill jag inte ha dig längre!” Villkorad kärlek. Barnen känner sig dåliga. Skambördan växer. Jag har under mina år som barnläkare mött alldeles för många barn som inte känner sig duga fullt ut i sina föräldrars ögon. En förlust av tillit och självkänsla som kan ta lång tid att reparera.
Så låt oss inte fördöma innebandypappan. Men fundera över alternativ till: ”Nu åker jag!” Kanske: ”Jag förstår att du är förbannad! Så kan det kännas när man förlorar. Vill du att jag är här eller vill du vara ensam en stund? I så fall kan jag gå till bilen och lyssna på radio. Så väntar jag där på dig tills du kommer. Okej?”
Tyvärr används detta hot allt för ofta. När barnet inte vill klä på sig till exempel. Efter att ha arbetat på förskola och frekvent besökt öppna förskolor är detta vardagsmat. Tyvärr! Ibland har jag undrat om vi ökar barnets lust att tex gå till förskolan när vi hotar med att lämna kvar dem där. Som om det vore det hemskaste stället att vara på.
Jag brukar också tänka på hur svårt vi har för de där känslorna som barnen upplever och visar. När de leker som mest är det dags att gå. Istället för att försöka förstå och bekräfta barnet väljer vi att inte lyssna. Vi vill helst fly från det obehagliga. Framförallt vill vi ha barn som lyder.
Hotet om att gå brukar oftast få barnen att göra sig i ordning eftersom de är rädda för att bli lämnad. (Vår största rädsla är att bli avvisade.)Sedan en dag blir detta hot verklighet oavsett om vi vill det eller inte. I barnets värld blir det verkligt. Innan jul var jag på en öppen förskola och plötsligt fick en liten flicka ett otroligt utbrott. Hon blev helt ifrån sig och skrek efter mamma med en desperat röst. Jag insåg direkt vad som hade hänt. Mamman hade gått ut och lagt lillebror i vagnen för att sedan komma tillbaka men flickan var övertygad om att hon hade blivit övergiven.
När mamman kom in sa jag att flickan trodde att hon blivit lämnad. (Detta efter att hon i flera veckors tid hotat med just detta för att få flickan att klä sig och lämna de roliga kompisarna.)
Mamman gick in med logik och sa: Men jag skulle ju aldrig lämna dig x, det förstår du väl.
Vi föräldrar har alltid bra förklaringar till våra beteenden. En dag kanske vi dessutom har modet att våga lyssna på våra barn.
Jag är dessutom säker på att väldigt många barn får uppleva rätt långa resor hem efter tex en förlust. Föräldrar som vet vad de kunnat gjort bättre osv.
Maria Wetterstrand sa i sitt sommarprogram att hon brukade säga (med varm röst) ” Det är lika bra att du kommer nu, för jag går inte utan dig!”. Det tycker jag var en ganska bra standardfras ist för den vanliga ” nu går jag, ska du vara kvar här ensam” och dylikt som man ofta hör. Tycker att hon hade väldigt fina reflektioner på detta tema.
Så ska jag hädanefter säga, istället för “nu går jag”
Tack för det tipset!!
Instämmer! Jättebra kommentar
Tack för ett mycket bra inlägg Lars! Det delar jag vidare.
//Petra
Mycket klokt!
Jag håller med om att man inte bör hota barn, men måste ändå invända. Hotet “då åker vi ifrån dig” brukar ju inte handla om att få barnet att göra som man vill i största allmänhet? Det handlar väl så gott som alltid om att barnet vägrar att följa med när det är dags att gå, och då är ju inte hotet ett hot om att isolera eller förskjuta, utan man säger till barnet att vill det inte följa med så får det ta den logiska konsekvensen av detta, dvs det blir ensamt kvar. Inget jättesmart drag det heller i spelet förälder-barn, men inte riktigt vad du beskriver i inlägget.
Det handlar om barnets ålder och om hur man bedömer barnets själsliga tillstånd. Rör det sig om en tonåring som är i bra balans och som man vet klarar sig alldeles utmärkt på egen hand är det väl en sak. Men ett mindre barn skulle då inte jag åka ifrån, särskilt inte om barnet är ledset. Och då får jag förstås inte hota med det heller/ Lars
Nej, det håller jag helt med om. Alltså, jag klyver kanske hår här, men det jag var ute efter var mest din beskrivning av att föräldrar gör så här för att få sin vilja igenom i största allmänhet, och att det handlar om att hota med att överge barnet. I min erfarenhet handlar det som jag skriver snarare om att om barnet inte vill följa med så får det ta konsekvenserna – som högst naturligt är att det blir kvar. Men det är så klart ett väldigt vuxet perspektiv på saken, småbarn ser det förmodligen inte så. I vilket fall, bra inlägg och jag håller med om att man inte bör göra så här mot barn, oavsett sammanhanget.
Bra blogg du har, förresten! Jag visste inte att du blogade. Jag ska läsa den hädanefter.
Synd att det inte finns Gilla-knapp. Jag älskar det “haren” har skrivit. Så sant – så ärligt – och så hjärtligt! Det är ju precis det man (jag) menar. Jag har aldrig hotat med att gå ifrån min son, men jag är inte säker på att jag aldrig kommer tänka det. Nu har jag fått ett redskap för hur jag ska göra istället. Tack haren!
Jättebra artikel. Ska lägga Wetterstrands fras på minnet!
ja föräldrar säger så mycket skit till sina barn, Kanske är de förlåtna , de har ju ingen utbildning. men värre är alla utbildade människor som inte förstår att barn är barn och inte förstår varför de måste bo med en supande förälder fast de slagit larm. Sånt är värre att förstå tycker jag.
Tack för ett kanoninlägg! Själv är jag adopterad så den här lämna-biten är jättesvår för mig. Ensamhet är min absoluta fiende. Och jag har fått höra “Nu går jag!” som liten. Vilket oftast var jättehemskt. Men sen när jag blev lite äldre, som du beskriver, så kände jag mig tryggare och trovärdigheten i frasen försvann.
Lysande skrivet! Kan bara hålla med, på alla punkter. Vi är de vuxna, vi har skyldigheten att tänka steget längre, att behärska oss. Tummen upp för detta inlägg!
Underbart. Jag skrev faktiskt just om detta för några månader sedan: http://hostlycka.blogspot.com/2011/10/overtalning-genom-hot.html
Tack för en fin blogg
Det väckte mycket tankar hos mig ditt inlägg så jag skrev lite om det själv i min blogg. Jag undrar vad din tanke är om alla barn som inte haft det bra vad det borde finnas för stöd när de själva blir föräldrar, om stödet inte fanns redan som barn. Jag undrar nog endel utifrån min egna situation.
Hej Tristessa, det är en stor och svår fråga du ställer, en fråga jag kanske kan återkomma till senare. Viktigast tror jag är att våga prata om det svåra, både om det man varit med om under barndomen och om sina tillkortakommanden som förälder. En väl fungerande föräldragrupp kan vara ett bra forum för det. Ibland behöver man mer hjälp. Jag brukar ofta hänvisa till de psykologer som är knutna till BVC. De har stor erfarenhet av sådana frågeställningar, och till dem är vägen kort. BVC-sjuksköterskan vet hur de nås. Av det jag läst av det du skrivit känns det som om du är på god väg! /Lars
I dagens stress blir vi alla stressade och ibland tror jag att barnens ovilja att följa med faktiskt handlar om en markering för att vi rusar för snabbt. Om vi har gott om tid på oss har vi möjlighet att fundera på vad barnet försöker förmedla. Vi har tid att bekräfta barnet och nå kontakt. När vi har kontakt är det lättare att lämna tex förskolan eller hemmet tillsammans. Att det är så vi vill göra det. Att vara tillsammans. Istället för att barnet känner sig som ett bihang får det känslan av att vara i ett sammanhang.
Vid tex påklädning brukar jag välja att prata om det vi ska göra. Skapa en “målbild” tillsammans så blir att klä på sig snarare en förutsättning för fortsättningen än en tråkig syssla som kräver ansträngning.
Tänker också på att barnen på ett helt annat sätt upplever att de är i olika världar och att avslut blir jobbiga. När de är på förskolan och leker som bäst med sina kompisar kommer mamma eller pappa. Plötsligt ska detta avslutas för att nästa ska påbörjas. Inte alltid så enkelt. Jag gillar att du, Lars, någon gång skrev att vi får räkna med en timmes kaos vid tex hämtning från förskolan. Väldigt många har uppskattat att få reda på att det kan vara så. Att det tar tid för barnet att gå från det ena till det andra. Det är klart att övergången får olika betydelse om föräldern säger: Nu går jag (utan dig) eller Jag vill gå hem med dig.
Hjälp! Här fick jag verkligen mig en tankeställare. Stort tack för kloka ord.
När mina barn var små och gick på dagis så visade de tydligt att de inte var klara ännu att gå hem genom att säga “gå och prata med fröknarna”. Så då gjorde jag det en stund och när jag pratat klart så var de oftast också klara. Kanske ett tips både till barn och föräldrar.
Lisbeth
Mycket bra inlägg Lars! Jag är socionom och arbetar med barn och föräldrar och såna här saker är ständigt aktuella hos mig. Jag har själv en dotter på 2,5 år som är inne i en riktig trotsperiod som kan vara otroligt påfrestande. Men, som några skriveri kommentarer, det är vi vuxna som måste ta konsekvenserna, det är vi som tar besluten. Jag har varit nära ibland att säga just “nu går jag” men jag har hejdat mig, tack vare mina kunskaper kring detta. Oftast har det varit i sammanhang när hon inte vill följa med. Hon är mycket bestämd och kan säga, “jag går själv” och gå iväg från bilen, huset, dagmamman. Då kan man i stället locka med vad man ska göra när man kommer hem. ” Nu ska mamma hem och gosa med hunden, vill du med?”, det blir oftast ett “JA!”. Det finns oändligt många alternativ till hoten.
Läs gärna mitt inlägg om barnarbete http://wp.me/p1uIV8-2Li
Jag vill gärna höra DIN åsikt
Mvh Mrs G
Hej Mrs G,
jag har läst dina senaste blogginlägg och sätter värde på ditt engagemang kring barnarbete! Själv är jag, som du kanske vet, engagerad inom UNICEF. Jag tror det är bra att många organisationer, från olika utgångspunkter, arbetar med den här viktiga frågan. /Lars
Hamnade just idag i situationen att min dotter, 7 år, inte ville följa med hem från fritids, för att hon retat och slagit lillebror på vägen ut,och sen fått skäll av mig för att hon gjort nåt dumt.
Där stod jag och kände hur irritationen växte och dottern vägrade ge sig.
Till slut sa jag “då får vi åka utan dig”, och så satte jag mig i bilen…och då kom hon förstås springande…
Det kändes INGET BRA ALLS att göra så, men jag såg ingen annan utväg.
Önskar att jag då hade läst på denna blogg och fått de tips som ges.
Jag kommer ALDRIG att göra så igen!!