Mitt förra inlägg om “innebandypappan” vållade rusning till min blogg. Samtidigt som jag blir glad över alla uppskattande kommentarer blir jag också aningen betänksam. Kan det var så att detta ämne berör en av våra mest sårbara punkter som föräldrar? Att vi alla, om vi nu ska vara riktigt ärliga, vet att vi någon gång övergivit våra barn. Utan att alltid förstå det själva. Lämnande dem ensamma, övergivna och undrande om vi någonsin ska komma tillbaka. Jag har i alla fall gjort det, och insikten om det hör till mina mest smärtsamma erfarenheter.
Detta ständigt dåliga föräldrasamvete… det får inte förleda oss till att döma. Men inte heller hindra oss från att fundera över vad vi kan göra bättre. Vi kan ju alla utvecklas. Vill jag tro. Bland de kommentarer jag fått fäster jag mig vid en där Maria Wetterstrand citeras för vad hon sagt i sitt sommarprogram. Hon föreslog att man säger till sitt barn: “Det är lika bra du kommer nu. För jag åker inte utan dig.”
Också ett hot? Nej snarare ett löfte. Märkligt trösterikt. Lätt att komma ihåg. Jag överger dig inte.
