Ett av de mest utmanande inslagen i Ruben Östlunds film Play (läs mer om den här) handlar om hur en grupp barn på ett beräknande och sadistiskt sätt utövar makt över andra barn. Något vi som arbetat länge i skolan känner igen. Mobbning när den är som värst. Men Östlund stannar inte där. Han visar också hur den maktutövningen bara är en spegelbild av vuxenvärlden. Manuskriptet ligger så att säga färdigskrivet bara barnen ser sig omkring.
I dagens OBS i radions P1 spinner Cecilia Modig vidare på det temat. Förutom Play tar hon händelserna på Lundsberg som utgångspunkt för en kort men tänkvärd betraktelse. Och med sitt förflutna på Pockettidningen R och inom Rädda Barnen vet hon vad hon talar om. Lyssna här, där också Cecilias text kan laddas ner i skrift.
Jag gjorde en liknande reflektion när jag läste Allmänna barnhusets nyutkomna skrift Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige, författad av Staffan Janson, Carolina Jernbro och Bodil Långberg (skriften kan laddas ner här). I skriften visas att attityden till våld mot barn förbättrats dramatiskt sedan vi fick vårt agaförbud 1979 – men att utvecklingen under de senaste tio åren åter varit mer osäker. Fler fall av misshandel polisanmäls nu, men det beror troligen på att toleransen har minskat för vad barn ska behöva stå ut med. Barn finner sig inte längre i att bli misshandlade. De berättar, och de vuxna som hör deras berättelser anmäler oftare än förr.
I de fall av misshandel som fortfarande förekommer ser man en stark koppling till andra problem i familjen. Den största riskfaktorn för barnens del är om det förekommer våld mellan de vuxna. Fattigdom och utanförskap spelar också in. När vuxna mår dåligt och använder våld för att lösa sina konflikter drabbas också barnen, som sedan snabbt lär sig att använda samma medel i sin egen värld. Vi kommer aldrig att komma till rätta med maktlekar och mobbning bland barn om vi inte riktar strålkastarna också mot allt det våld, fysiskt, psykiskt och strukturellt, som är ett alltför vanligt inslag i de vuxnas värld.
I en debattartikel för ett par år sedan (se här) föreslog jag, inspirerad av Karen Armstrong, bildandet av en ny fokrörelse – Life and Understanding. Kanske dags för nya tag!
