I Sydsvenskan 7/2 porträtteras min vän och kollega Marie Köhler. Hon ger i intervjun sin syn på viktiga samhällsfrågor, bland annat situationen i Malmö – läs här! Om mod säger Marie: ”Jag är orädd till dumhetens gräns.” Jag fäster mig vid formuleringen, eftersom jag nyligen hållit några förededrag om civilkurage och där kommit in på frågan om mod och rädsla.
Jag har mött människor som i en kritisk och ibland farlig situation visat stort mod. Då jag frågat: ”Var du inte rädd?” har de ofta svarat: ”Visst var jag
rädd! Men jag hade inget val!” Medkänslan och den starka rättskänslan tvingade dem att säga ifrån eller ingripa. Annars hade de förrått sig själva och vad de stod för. Och då ”är man ingen människa utan bara en liten lort”, som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.
Och jag har mött andra som blivit vittne till övergrepp eller trakasserier men förblivit passiva. Då jag frågat: ”Var du rädd?” har de svarat: ”Rädd – inte alls! Men det hade inte med mig att göra, inte min business!” Eller: ”Varför skulle just jag säga något eller ingripa? Ingen annan gjorde det ju heller!” Ett klent argument, kan man tycka.
Mod och oräddhet har alltså förvånansvärt lite med varann att göra. Den rädde kan vara modig, den orädde feg. Men ibland förenas, trots allt, de båda egenskaperna. Jag känner Marie och vet att hon inte bara är ”orädd till dumhetens gräns” utan dessutom ett ovanligt modig doktor och medmänniska.
Modig är också Maria Sveland, som skrivit en viktig och stark artikel i dagens DN – läs den här. Där beskriver hon sin rädsla för den antifeministiska och högerextrema rörelse som just nu växer sig allt starkare i Europa, inte bara i sociala medier. Hon beskriver sin rädsla som ”ett ordlöst fladder i bröstkorgen” och citerar en vän som sagt att han är ”politiskt deprimerad” eftersom ”det känns så hopplöst och kallt just nu”.
Maria Sveland beskriver en värdeförskjutning som påminner om utvecklingen under 1930-talet och hur termen ”politiskt korrekt” nu blivit en etikett som man klistrar på alla feminister och alla med vänstersympatier: ”Insinuation om att någon är politiskt korrekt räcker för att tysta kritiken samtidigt som den vrider upp volymen för alla som har ett behov av att pysa smygrasism och sexism”.
Så kanske den modigaste idag är den som vågar säga ifrån och vara ”politiskt korrekt”. Trots fladdret i bröstkorgen.
Måste bara skriva en liten kommentar! Kort och gott: Vilket bra inlägg!
Vet inte om det är särskilt modigt att häva ur sig till fördumning generaliserande omdömen om sina politiska motståndare. Att det sker en värdeförskjutning är inte så konstigt med tanke på den surrealistiska politik som förs på många områden i Sverige. Förhoppningsvis är vi på väg ur Frankfurtskolans, postmodernismens och identitetspolitikens tankehegemoni.
Mycket bra inlägg.
Snarare ser jag att Maria Sveland ger ett utmärkt exempel på att vänstersidan kan vara exakt lika generaliserande och onyanserade som de som använder epitetet ”politiskt korrekt”. Att Breivik var mot feminism implicerar inte per automatik att alla som kritiserar feminism delar Breiviks övriga politiska ställningstaganden. Med samma logik skulle man kunna härleda att den kristna högerns stöd för Andrea Dworkins porrmotstånd är konservativ kristen ideologi i nya kläder; ”Guilt by association” är lika illa vem som än använder sig av det.
Det är som tur är förmodligen få som skulle kalla Pelle Billing extremist oavsett vad man tycker om hans ideologi, men den typen av argumentation urvattnar ordets slagkraft när det behövs som bäst.
Sveland gillar inte att hennes politiska motståndare får mediautrymme (klumpar ihop dom som extremister), själv får hon
ett dubbeluppslag i en av Sveriges största tidningar med en artikel som i mina ögon snarare borde platsa på en komisk konspirationsblogg. Hennes meningsmotståndare spinner sen vidare på sina konspirationsteorier om kulturmarxismen som styr mediasverige genom gammelmedia eller nåt liknande blaj. Från min synvinkel bekämpas varken Jimmie Åkesson, folk som är emot jämställdhet eller för den delen presumptiva Breiviksupporters genom att hylla pseudointellektuella samlingsteorier.