På våren 1993 var jag med och bildade ett manligt nätverk mot mäns våld. Vi var några män i Rädda Barnens styrelse som hade fått nog. I flera av de
länder där Rädda Barnen arbetade kunde vi se hur systematiska våldtäkter var en del av krigets vardag. Barnsexturismen ökade. Och här hemma kom en rad rapporter om våld i familjerna. Det var män som till stor del stod för våldet. Det var kvinnor och barn som var offren. Vi försökte se allt detta med barnens ögon. Vi menade att vi inte kunde ta på oss skuld för vad andra män gjort. Men att vi, just som män, hade ett ansvar att diskutera hur våldet skulle kunna minskas. En viktig poäng för oss var att också män har mycket att vinna på ökad jämställdhet och mindre våld. De flesta män som utövar våld mår inte alls bra av det.
Det blev startpunkten för en rad aktiviteter. Fler nätverk bildades med liknande syften. Vi mötte misstro från många håll. Många män såg oss som något av förrädare av den manliga saken. En del feminister såg nätverken som ett smart försök att skaffa ett alibi för att könsmaktsordningen skulle kunna bibehållas. Men vi mötte också respekt. Det dröjde inte länge innan ett samarbete kunde inledas mellan manliga nätverk och delar av kvinnorättsrörelsen. Tillsammans för ökad jämställdhet och minskat våld.
Det har gått snart 20 år sedan dess. Det ursprungliga manliga nätverket lever nu vidare som Män för Jämställdhet. Nu har fler nätverk uppstått. Ett av de mest uppmärksammade finns kring min läkarkollega Pelle Billing - numera mest verksam som bloggare och tangokonstnär (något jag har all respekt för). De olika grupperingarna ser lite olika ut. Man skiljer sig åt i samhällsanalysen och i hur man ska se på samarbetet med den feministiska rörelsen. Somliga skiljer ut sig, ser sig som antifeminister och kallar män med annan uppfattning för extremister. Men i många frågor har de flesta liknande uppfattningar. Att fler röster hörs borde därför vara en styrka.
Men i stället har, främst i sociala medier, utbrutit ett fullständigt meningslöst gräl om vem som är mest jämställd. Några kallar sig till exempel ”jämställdister” och menar sig vara de allra mest jämställda. Andra återkommer ständigt till att kvinnor minsann också kan vara förmögna till våld. Debatten är fylld av insinuationer, akademiska hårklyverier och pseudovetenskapliga krångelresonemang.
Jag får lust att ropa: Lägg av, killar! Vi har inte tid med sådant här! Det finns alldeles för mycket att göra! Så låt oss återgå till dagordningen:
Sedan 1993 tycks sexuellt våld mot civila ha blivit än vanligare och allt mer systematiskt använt i väpnade konflikter. Det finns kvinnliga förövare, och pojkar våldtas ibland. Men de allra flesta förövare är män. Och offren är oftast kvinnor och unga flickor. Barn med andra ord.
Barnsexturismen är fortfarande skrämmande vanlig. Det finns kvinnor som utnyttjar småpojkar. Men det är långt vanligare att män köper sexuella tjänster av barn. Ibland av pojkar. Men mycket oftare av flickor.
I våra familjer pågår fortfarande våld av ibland brutalt slag. Barn blir vittnen till detta. Det finns kvinnor som brukar våld mot sin partner. Men det grova våldet, med de allvarliga skadorna, står oftast män för.
Allt våld ska bekämpas. Vi har alla ett gemensamt ansvar för det. Men så länge män står för det grövsta och mest förödande våldet ligger att särskilt ansvar på oss som män att fortsätta samtalet om vad det beror på – och vad vi kan göra åt det hela. I den meningen har ingenting förändrats sedan 1993.
Och låt oss inte glömma barnen!
Man kan stillsamt fråga sig vilka det är som Lars tror han ska övertyga med ovanstående drapa. Kan det inte gå lite för långt med avståndstagandet från det i stort sett alla är emot: krig, våld, fattigdom?
Påverka genom bloggande, ja, det går kanske i viss mån, men ibland blir det ofta inslagna dörrar av det.
Inte att förglömma är att de som oftast råkar ut för mäns våld är män de med.
Jag grät som ett barn när jag läste detta inlägg. Grät av någon slags djup lättnad. Vad sällan det är en sådan röst som din hörs. Väldigt väldigt berörd. Fortsätt, fortsätt!
Kloka ord från en klok människa.
Jag vill även passa på att tacka dig för boken Växa – Inte lyda, den gjorde mig lugn och lite tryggare i rollen som nybliven mamma.
Tack Lars! Jag är så trött på könskriget, när det gäller barnen. Jag framhöll pappornas bestydelse under barnets första år i min B-uppsats i specialpedagogutbildningen, när allt skulle dokumeteras inför forskning 1994. Det var inte alla, som hurrade för den, men båda föräldrarna är viktiga särskilt det första året. Det är sorgligt att allt bara handlar om åsikter och tyckande i frågan, när det är samsyn barnen behöver. Det finns mycket att göra för jämställdheten forfarande, när det gäller synen på mamma-pappa-barn och föräldraansvaret, som räcker hela livet.
http://blixabloggar.se/?p=432#comment-47
OK, men vad tycker du är första steget när vi väl slutat snacka och går in i verkstan? Ett hett tips är att se över upprätthållandet av lagen: i dag är det fullt möjligt att slå sina barn ”lite grann” utan att något som helst händer. Ska det bli en straffpåföljd måste det vara läkardokumenterade skador. Att kränka och småslåss inom familjen är helt OK enligt svensk lag idag. Socialtjänsten som får reda på ”småvåld” inom en familj gör ingenting. Ingenting. Om det inte blivit märken. Är det så vi vill ha det?
Hej AKW, nej så vill vi inte ha det. Du har rätt: det förbud som idag finns mot aga och annan kränkande behandling finns infört i Föräldrabalken. Och där finns ingen straffpåföljd. Ska någon straffas sker det efter Brottsbalkens bestämmelser, och då krävs samma bevisning som vid annan misshandel. Det är en fråga som rättssäkerhet, och den har jag nog respekt för. Men det innebär förstås inte vi ska acceptera det ”småvåld” du beskriver. Jag har talat med många barn som berättat om hur skrämmande det kan vara att växa upp i en miljö präglad av ständigt vardagsvåld, fysiskt eller psykiskt, mellan föräldrar och barn eller mellan föräldrar inbördes. Och socialtjänsten ska utgå ifrån socialtjänstlagen och barnkonventionen i sitt arbete och hela tiden se till barnets bästa! En passivitet av det slag du beskriver rimmar dåligt med det.
När den så kallade anti-agalagen infördes 1979 åtföljdes den nya lagstiftningen av en bred informations- och samtalskampanj om familjevåld. Jag tror det är dags igen. Här har socialtjänsten ett ansvar. Men också hälso- och sjukvården, liksom alla våra frivilligorganisationer. Liksom du och jag. /Lars
Debatten koncentrerar sig helt på psykiskt våld i familjen trots att man vet att en hel del våld har provocerats av kränkningar och förnedrande tillmälen. I mobbningssammanhang i skolor och på arbetsplatserna är man noga med det psykiska lidandet men här får det helt stå tillbaka för det fysiska. Långvarigt psykisk terror kan faktiskt leda till aggressiva utbrott.