Att älska ett barn

Kärleken mellan människor kan ha många olika ansikten. Idag, på Alla hjärtans dag, vill jag dröja vid en form av kärlek som jag fått rika tillfällen att reflektera över som både pappa och barnläkare: förälderns kärlek till sitt barn.

Kärleken mellan den vuxne och barnet påminner om kärleken mellan två vuxna både i intensitet och i kvalitet. Paulus klassiska beskrivning gäller också förälderns kärlek till sitt barn: ”Kärleken är tålig och mild… Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

I kärleken vuxna emellan är mötet på lika villkor något av de viktigaste kännetecknen. Att båda har samma möjligheter och samma rörelseutrymme. Att beroendet är ömsesidigt och frivilligt från båda håll. Idag spricker många förhållanden just för att parterna inte lyckats upprätthålla drömmen om jämlikhet.

I förhållandet mellan föräldern och barnet är sådan jämbördighet aldrig möjlig. Barnet är beroende av föräldrarnas omsorg och kärlek både för sin materiella och känslomässiga överlevnad. Ett spädbarn som inte får kärlek kan utveckla en depression, sluta växa och till och med dö. Att bli förälder är alltså att få hand om en liten människa som kommer att vara helt beroende av en under många år framåt. Och till det kommer att föräldern inte heller kan välja det barn hon eller han ska ansvara för.

En följd av denna inbyggda ojämlikhet i relationen är att förälderns kärlek varken kan eller ska betalas tillbaka. Den förälder som förväntar sig tacksamhet från sina barn blir nästan alltid besviken. Det handlar om en kärlekens stafett, där föräldrakärleken i stället ska föras vidare till nästa generation.

Ett annat särskilt kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är föränderligheten. Barnet ska bli alltmer självständigt för att till slut lämna oss. Det handlar alltså om ett kärleksförhållande som redan från början har till syfte att upplösa sig självt!

Det är viktigt att se barnets uppbrott från föräldrarna som både livsavgörande och definitivt. Ingen annan fostran blir då möjlig än den som stimulerar till inlevelseförmåga, självständighet och eget ansvarstagande. Det innebär en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt. Här duger inga metoder för manipulation och kontroll, här måste alla system för mekanisk belöning och bestraffning ifrågasättas. Det handlar i stället om att få relationer att fungera så att människor kan växa.

Ett tredje och sista kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är att den är villkorslös. Barnet ska aldrig behöva känna att det måste betala för mammas eller pappas kärlek genom att vara på ett visst sätt eller göra saker som mamma eller pappa vill. Kärlek är ingen prestationslön!

Ett barn får aldrig straffas genom att föräldern drar tillbaka sin kärlek. Att vända barnet ryggen, sluta prata med barnet eller vägra ta upp det ledsna barnet i famnen uppfattar barnet som: ”Jag tycker inte om dig!” Ignorering av det slaget skrämmer barnet och ger det en obestämd känsla av skam, av att inte duga som barn. Ett ledset och förtvivlat barn ska tas om hand – inte överges.

Kärleken till ett barn är alltså inte vilken kärlek som helst. Som all kärlek vållar den oss oro, vånda och smärta ibland. Men mest är den en nådegåva, vars värde vi förstår först efter hand. För mig har den blivit något av ett slags livets centrum. När mina två yngsta fyllt arton och var på väg att lyfta på egna vingar fanns väl ett stänk av saknad och vemod i fadershjärtat. Men mest en stor tacksamhet över allt jag fått vara med om. Och en glädje över att se livet gå vidare. Detta obändiga, trotsiga liv. Som ett okuvat barn!

Lars H Gustafsson

Detta är en uppdaterad version av en text som tidigare funnits på GrowingPeoples nu nedlagda hemsida. En längre text på samma tema finns i min bok Gå med dig (Libris 2009). Bilden: Mamma och jag, hösten 1942. Pappa höll i kameran.