Jag skrev igår en bloggnotis sedan jag hört Bob Hansson kalla Gud för Hen. Jag har fått tre fina kommentarer från Anna, Signe och Julia, och jag ska nu försöka precisera mig en smula.
Först: Att i vanligt tal använda hen som obestämt pronomen kan underlätta ibland. Ta till exempel meningen: ”Efter middagen kan var och en göra vad han eller hon vill”. Den kan med fördel ersättas med: ”Efter middagen kan var och en göra vad hen vill”. Enklare, smartare. Jag har inga som helst problem med det.
Knepigare för mig blir det när jag hör en förskollärare säga: ”Hanna älskar låtsaslek, men datorspel gillar hen inte!” Alla vet att Hanna är en flicka. När pedagogen här fullt medvetet ersätter hon med hen kan man ana ett genuspedagogiskt ställningstagande, sannolikt i ambitionen att uppnå ökad jämställdhet mellan tjejer och killar i förskolan. Jag sympatiserar med ambitionen men vill problematisera metoden. I mitt drömsamhälle strävar vi inte efter nivellering utan efter både jämställdhet och mångfald.
Men mitt inlägg behandlade egentligen en teologisk fråga med gamla anor: Hur ska vi benämna Gud? I min bok Gudomligt och
barnsligt från 1992 ingår en personligt skriven trosbekännelse, som sedan också kom med i Svenska Kyrkans Stora boken om kristen tro från 1993. Den lyder så här:
Nog tror jag på Gud som Fadern. Så benämns han ofta i bibeln, Jesus kallar honom så. När jag var ung teg jag på vissa ställen i trosbekännelsen. Det gör jag inte längre. Jag tror på Gud, Fader allsmäktig.
Lika mycket tror jag på Gud som Modern. Man behöver inte vara feminist för att reta sig på allt det sanslöst patriarkaliska som kyrkan släpat med sig genom århundradena. Varför skulle Gud vara begränsad till kön? Mer än någonsin behöver vi en Gudmor. Jag tror på Gud, Moder alltomfamnande.
Men mest tror jag på Gud som Barnet. Jesus sa: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Gud är ett barn, ett lekande, skapande barn med ögon som ser igenom allt. Jag ser en barnslig Gud gråta över all vuxen förstockelse och övermogen förnumstighet. Jag tror på Gud, Barnet livgivaren.
Den trosbekännelsen är fortfarande min. Är Gud då en Hen? För mig känns det ordet begränsande. För Anna, Signe och Julia tycks det snarare öppna upp. Så kanske det kan vara med nya ord. De får olika innebörd för oss, beroende på vilka vi är och vilka språkliga referensramar vi har. Ingen tolkning behöver vara mer ”rätt” än den andra. Det brukar ge sig så småningom. Om tio år vet vi bättre. Och själv är jag varken teolog eller språkvetare, så jag gör säkert klokt i att visa ödmjukhet i frågan.
svårt att acceptera Hen, men tycker ditt resonemang är logiskt att i vissa sammhang fungerar det.
Varför inte bara säga hen om alla människor? Behövs verkligen könsbestämmande pronomen? Hur resonerar du gällande hudfärg, som trots allt är en markant, fysisk skillnad – bör vi använda ord som hela tiden markerar den också?
Om en svart man som cyklar: ”Ja se på fasen, mörkhan tog cykeln idag!” Och om en ljus kvinna som målar: ”Ska du inte gå ut med ett glas vatten åt ljushenne, hon ser törstig ut där hon står och målar i solen.”
Vad fyller könsbestämda pronomen för funktion? Varför ska vi hamra in i skallen på varandra och våra barn att DuärmanduärmanduärmanduärenHAN! När det borde räcka med att vara en person, en livs levande människa?
Jag fattar inte.
Varför kan inte en tjej få vara stolt och glad över att hon är just tjej? Och en kille över att han är kille? Får inte en same vara stolt och glad över att vara just det? Liksom en rom, eller resande, eller you name it? Visst, vi är alla livs levande människor. Men vi är alla också så mycket mer. Och det som gör mig så arg och besviken är när vi inte får vara dem vi är, med alla de de olika identiter vi är bärare av. Stolta, utan att skämmas det minsta. Vi ska aldrig behöva förminska oss för att bli accepterade. Vi ska aldrig behöva vara som alla de andra. /Lars
Hur menar du nu, skulle att avstå från att könsbestämma personer i vardagligt tal vara ett hinder för dem att vara stolta över att de är just tjej eller kille? Hur skulle det gå till? Att låta bli att kalla mörkhyade för negrer, skulle det hindra dem från att vara stolta över sitt ursprung?
Om jag har tagit fyra OS-guld i simning så kan jag ju vara stolt över det, och berätta om det när jag känner för det, utan att människor i min omgivning ständigt refererar til mig som OS-medaljören eller liknande.
Ja, jag tycker ju hen kan vara bra och fylla en funktion. Men jag tycker också han och hon kan vara bra och fylla viktiga funktioner. Mörkhan och ljushenne låter faktiskt väldigt poetiskt och vackert för mig, måste jag tillägga: men allt handlar ju till syvende och sist om när och hur saker sägs och hur det uppfattas: i vilka kontexter och med vilka syften, vilka effekter det får. Jag tror att det är djupt mänskligt att kategorisera världen, men det är ju klart att kategoriseringen också styr hur vi uppfattar världen. Att tala om människor är ju tillexempel ett annat slags styrande kategorisering: vi är ju alla varelser som bor på en planet, vi och djuren. Kategoriseringen kanske inte är fel i sig: det viktiga är att vara medveten om när kategoriseringen blir begränsande och styrande på ett negativt sätt (om vi är överens om vad som är negativt).
När är han och hon bra och fyller viktiga funktioner, annat än i samtal som rör fortplantning såklart? Jag skulle gärna ta emot exempel för att bredda mitt tänkande!
Vill man referera till en viss person och visa att det är just hon och inte tillexempel han man refererar till, när det finns flera att välja mellan, är det ju rätt mycket smidigare än att säga hela namnet varje gång tillexempel. Det kan vara utrymmeseffektivt rent språkligt alltså i fall där ”hen” blir otydligt. Ditt resonemang ovan antyder att han och hon har negativa konnotationer – och det kanske det kan ha om man absolut inte vill bli kategoriserad som en han eller hon. Men det är nog ändå en liten minoritet som reagerar så (än så länge). Jag kan tänka mig att det är betydligt fler som blir kränkta av att bli omnämnda som hen. Det kanske kan förändras, men ”hen” är nog utan tvekan det märkta ordet just nu, det som får folk att studsa till och reagera. Det kan ju finnas en mening med det, att man vill att folk ska studsa till och reagera och tänka en gång till. Men om man inte är det man är ute efter så ska man kanske inte använda hen. Själv vill jag inte alls bli kallad hen. Däremot använder jag det gärna när det betyder ”han eller hon”.
Här förresten en läsvärd lite utredning om hen: http://www.svd.se/kultur/understrecket/hen-kulturer-ar-inte-mer-jamstallda_6927977.svd