På mitt bord ligger två böcker som jag fick med mig från barnboksmässan i Bologna. Båda handlar om barn i krig, och båda är mycket läsvärda.
Kids of Kabul är helt nyutgiven. Deborah Ellis är en av Kanadas mest omtyckta barn- och ungdomsboksförfattare. Hon har skrivit flera 
ungdomsromaner men har blivit mest känd för sina böcker från Afghanistan och Afrika. Det är initierade skildringar i gränsområdet mellan roman och reportagebok, där vi som läsare får komma nära barn som lever under mycket svåra omständigheter, som krig och aidshot. Några av böckerna finns översatta till svenska, bland andra Den osynliga flickan och Vägen till himlen. Ett fint författarporträtt kan läsas här.
Kids of Kabul är en rakt skriven intervjubok, där Ellis intervjuat barn i Kabulområdet. I en serie miniporträtt berättar de om rädsla, sorg och saknad – men också om glädjeämnen och hopp, trots en ibland omöjlig livssituation. Det är starka berättelser i sin ibland ordknappa saklighet. Ellis möte med tolvåriga Fareeba, en kanske autistisk flicka som utan diagnos eller behandling vistas på ett mentalsjukhus för kvinnor, lämnar knappast någon oberörd.
I böckerna från Afghanistan följer Debroah Ellis den väg som en gång trampades upp av Roger Rosenblatt i hans smått klassiska bok Children of War från 1983. Rosenblatts möten med krigsdrabbade barn runtom i världen var en viktig inspirationskälla för oss när vi 1987 skrev vår egen bok Barn i krig. Deborah Ellis är feminist, och hennes fokus på flickors och kvinnors situation i kriget tillför något nytt och inger respekt.
När jag besökte Bologna hade jag ett samtal med Katherine Paterson, 2006 års vinnare av ALMA-priset. Hon spände ögonen i mig och frågade om jag läst hennes The Day of the Pelican, som gavs ut 2009. ”Den borde vara något för dig!” sa hon. Skam till sägandes måste jag medge att jag inte läst den. Nu har jag gjort det. Och ja, den var något för mig. Och för många fler.
The Day of the Pelican handlar om elvaåriga Meli, en albansk flicka från Kosovo, och hennes familj. Vi får först följa Melis liv under kriget och förtrycket i Kosovo. Familjen tvingas först till flykt upp i bergen och sedan vidare till ett flyktingläger i Makedonien. Genom UNHCR:s försorg kommer så familjen, efter flera års väntan, som kvotflyktingar till USA.
Katherine Paterson fyller 80 år i år. Trots sin ålder är hennes språk spänstigt och vigt. Hon är en lysande berättare, och jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Meli får vara med om upplevelser som ingen elvaåring borde få komma i närheten av. Särskilt gripen blir jag av skildringen av den kaotiska flykten inom Kosovo. Och så av vad som händer Meli och hennes syskon under 9/11-händelserna i USA. Också det här är alltså en stark bok, som bygger på noggrann research med hjälp av kosovoalbanska flyktingar och av biståndsarbetare som arbetat länge i området.
Deborah Ellis och Katherine Paterson är ute i ett angeläget ärende. De beskriver följderna av två konflikter där USA och det internationella samhället ingripit med insatser i ”fredsbevarande” syfte. Det är som om de vill ropa:
”Det är inte så enkelt! Tänk er för! Och glöm aldrig barnen!”
Båda böckerna kan beställas via adLibris.
Intressant hur man kan invadera ett land för fred? Krig är vanvett, helt enkelt!!