I tisdags höll Guus Kuijer, årets Alma-pristagare, ett föredrag på Kulturhuset i Stockholm. En närmast andäktig publik fick lyssna till ett personligt och fängslande tal. Ett kort referat med bilder finns på Almas blogg. Du som vill ta del av hela föredraget kan se det på Kunskapskanalen måndagen den 28 maj kl 18.
Kuijer talade om olika slags kunskap och förståelse av världen. Mot ”klassrumskunskap”, dvs kunskap om faktiska sakförhållanden, ställde han den kunskap som kan erövras bara genom konsten, där frågorna och själva sökandet blir viktigare än svaren. Mest berörd blev jag av det avsnitt i talet där Kuijer gav sin syn på hur barnet och den vuxne med litteraturens, bildkonstens och musikens hjälp formar sin självbild. Det sker aldrig, eller får aldrig ske, i enrum. Allt verkligt skapande uppkommer i dialog med ett Du. Vi måste våga bjuda in andra i vår värld och lära av varandra. Jag tänkte på John Donnes ord ”No man is an island”, på Martin Buber och Emmanuel Levinas.
Dagen därpå hade Guus Kuijer och jag ett offentligt samtal i Riksdagsbiblioteket (se bilden nedan, fotograf Stefan Tell). Det 
blev ett verkligt möte, som jag kommer att bära med mig. Vi talade om Boken om allting och om Polleke-böckerna. Polleke är en flicka i 11-12-årsåldern. Jag läste högt för publiken ur Vinden blåser vart den vill, ett kort avsnitt där Pollekes svårt sjuke farfar under en vandring på kyrkogården förbereder Polleke på att han snart ska dö. Det är en starkt berörande skildring, där Polleke och farfar kommer varandra nära. Jag påminde Guus Kuijer om vad han sagt kvällen innan och undrade om inte just ett sådant möte kunde vara avgörande för hur Pollekes självbild formades.
Kuijer tänkte en stund innan han svarade:
”Jo, det tror jag”, sa han. ”Hon har en klok farfar. Också jag som författare, och som människa, har lärt mig mycket av honom. Av Polleke med för den delen.”
”Saknar du henne?” frågade jag sedan jag läst slutraderna i den femte och sista boken, där Polleke förklarar att hon nu fyllt tretton.
”Ja, mycket”, sa Kuijer. ”Men så är det i livet. Barnen växer upp och lämnar oss. Men hon har verkligen lärt mig mycket.”
Sådana författare gillar jag.
Tillägg 28/5 2012: Guus Kuijers pristagarföreläsning finns nu att läsa i sin helhet via SvD:s webtidning i bra svensk översättning av Jacob Roël - se här!
