Jag vill tipsa om tre av sommarens läsupplevelser. Trots olikheter i genrer finns en gemensam nämnare: Böckerna gestaltar på olika sätt vad som kan hända när det förflutna söker upp oss. Hur ska vi göra då? Ska vi aktivt forska efter vad som hänt? Går det någonsin att få klarhet? Vad är våra minnen värda? Hur får vi till slut ihop vår egen livsberättelse?
I Känslan av ett slut av den brittiske författaren Julian Barnes ställs flera av dessa frågor på sin spets. Berättaren Tony lever ett stillsamt liv som
pensionär. Hans liv har varit i stort sett odramatiskt. Gift med Margaret. Tillsammans fick de dottern Susie. En skilsmässa utan stridigheter. I bokens första del blickar Tony tillbaka på tiden på gymnasiet och universitetet. Han tänker på sina tre vänner, där den särbegåvade Adrian kom att spela en viktig roll. Och så på Veronica förstås, flickan som han hade en relation med men som sedan gjorde slut. Bokens andra del inleds med att Tony får ett brev, som skakar om honom i grund och som tvingar honom att återvända och ompröva det mesta av vad som hände i hans ungdom.
Julian Barnes roman är en psykologisk thriller, som skakade om också mig. Slutet är så överraskande och provocerande att man praktiskt taget tvingas till omläsning. Och efter den finns ändå frågetecken kvar. Det kan väl inte ha varit så att…??? För Känslan av ett slut fick Barnes Bookerpriset 2011.
Peter Robinson hör till mina favoritförfattare när jag, särskilt sommartid, kopplar av med en deckare. Jag gillar kommissarie Alan Banks! Därför
var det med viss tvekan jag gav mig in i En förgiftad man, som är en fristående roman av helt annat slag. Också detta är en jagberättelse. Romanens berättare, Chris Lowndes, är en Oscarsbelönad filmmusikskapare, som efter många år i USA återvänder till England, där han köpt ett gammalt hus som länge saknat ägare. Det visar sig att ett giftmord ägt rum i huset 1953 och att den förmodade mörderskan, en läkarfru, blivit hängd för detta. Chris blir starkt känslomässigt berörd när han får reda på vilket hus han köpt och börjar på egen hand utforska vad som egentligen hände där nästan sextio år tidigare.
Det hela ser alltså ut att vara upplagt för en pusseldeckare av vanligt slag. Men Robinson har andra avsikter den här gången. Vi får genom vittnesmål och framför allt genom en dagbok (som gör intryck av att ha dokumentärt underlag) lära känna den kvinna som blev dömd för mord. Men framför allt får vi som läsare allt större anledning att fundera över vad som egentligen driver Chris själv. Varför blir det så viktigt att försöka förstå en annan, för honom obekant, människas handlingar och avsikter? Jag tänker på mina egna drivkrafter när jag skrev mina böcker om Kyllan och om Dick. Visst använder Peter Robinson sin erfarenhet som deckarförfattare, och visst kan man bli lite trött på hans detaljerade beskrivningar av allt som äts och dricks (något som alla Banksvänner fått lära sig stå ut med!). Men till slut framstår den här boken som ett riktigt intressant inlägg i det nödvändiga samtalet om skuld, nåd och försoning.
Sommarens allra största läsupplevelse har jag sparat till sist: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en dokumentär skildring av Rosenbergs far och dennes liv i Södertälje i spåren efter andra världskriget. Samtidigt en barndomsskildring förstås, Görans egen. Men främst en vilja att förstå sin pappa och vad som hände med honom. Med den ambitionen reser författaren till Tyskland, där han försöker följa sin far i spåren – de spår som ännu går att återfinna.
Om Peter Robinsons bok är en roman med inslag som tycks dokumentära så är Göran Rosenbergs bok i stället en dokumentär skildring skriven på ett språk och i en form som står romanen nära. Jag brukar med stor behållning läsa Rosenbergs krönikor. Men här tillför han en ny dimension i sitt berättande. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en oupphörligt fängslande bok. Den är dessutom angelägen, ja nödvändig. Vägen från Auschwitz såg olika ut för var och en. Men just genom att fokusera på ett enskilt öde ger boken, paradoxalt nog, ny och viktig snedbelysning på det Europa och det Sverige vi lever i. En bok att läsa, reflektera över och samtala om.
Märkligt nog har jag idag lånat Göran Rosenbergs bok på tiodagarslån och jag minns väl när han och dottern var gäster hos Skavlan i våras. Vi har så mycket att lära av det ”nära” förflutna och jag är så tacksam för människors öppenhet. Det är så vi kan fortsätta tro på Framtiden om än det är mörkt i många hörn fortfarande.
Tack för boktipsen!
När Julian Barnes fick Booker-priset tänkte jag läsa The Sense of an Ending men så blev det inte av och jag glömde bort boken. Nu blev jag påmind och ska börja läsa den så snart som möjligt. Den känns mycket aktuell för en pensionär, tycker jag, nu när man har tid att reflektera.
Också jag är förtjust i Peter Robinsons deckare, tror jag läst de flesta. Jag hörde honom också en gång på bokmässan, han gjorde att mycket sympatiskt intryck! Men den här som du nämner (Before the Poison, som den heter på engelska) har jag inte stött på. Ser fram mot att läsa!
Göran Rosenbergs bok väntar jag med ett tag, det har varit så många intervjuer och presentationer i tidningar och på TV så det känns nästan som om jag redan läst den.
Förresten har jag precis börjat blogga så smått, tänker reflektera kring böcker och filmer. Mest för att hålla hjärnan igång nu när arbetslivets krav ligger i det förflutna!
Hej Kerstin, kan du inte ge länken till din blogg – blir spännande att läsa!/Lars
http://www.kerstinsvensson.tumblr.com