I dagens OBS i radions P1 spinner Cecilia Modig vidare på det temat. Förutom Play tar hon händelserna på Lundsberg som utgångspunkt för en kort men tänkvärd betraktelse. Och med sitt förflutna på Pockettidningen R och inom Rädda Barnen vet hon vad hon talar om. Lyssna här, där också Cecilias text kan laddas ner i skrift.

Jag gjorde en liknande reflektion när jag läste Allmänna barnhusets nyutkomna skrift Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige, författad av Staffan Janson, Carolina Jernbro och Bodil Långberg (skriften kan laddas ner här). I skriften visas att attityden till våld mot barn förbättrats dramatiskt sedan vi fick vårt agaförbud 1979 – men att utvecklingen under de senaste tio åren åter varit mer osäker. Fler fall av misshandel polisanmäls nu, men det beror troligen på att toleransen har minskat för vad barn ska behöva stå ut med. Barn finner sig inte längre i att bli misshandlade. De berättar, och de vuxna som hör deras berättelser anmäler oftare än förr.

I de fall av misshandel som fortfarande förekommer ser man en stark koppling till andra problem i familjen. Den största riskfaktorn för barnens del är om det förekommer våld mellan de vuxna. Fattigdom och utanförskap spelar också in. När vuxna mår dåligt och använder våld för att lösa sina konflikter drabbas också barnen, som sedan snabbt lär sig att använda samma medel i sin egen värld. Vi kommer aldrig att komma till rätta med maktlekar och mobbning bland barn om vi inte riktar strålkastarna också mot allt det våld, fysiskt, psykiskt och strukturellt, som är ett alltför vanligt inslag i de vuxnas värld.

I en debattartikel för ett par år sedan (se här) föreslog jag, inspirerad av Karen Armstrong, bildandet av en ny fokrörelse – Life and Understanding. Kanske dags för nya tag!

Detta ständigt dåliga föräldrasamvete… det får inte förleda oss till att döma. Men inte heller hindra oss från att fundera över vad vi kan göra bättre. Vi kan ju alla utvecklas. Vill jag tro. Bland de kommentarer jag fått fäster jag mig vid en där Maria Wetterstrand citeras för vad hon sagt i sitt sommarprogram. Hon föreslog att man säger till sitt barn: ”Det är lika bra du kommer nu. För jag åker inte utan dig.”

Också ett hot? Nej snarare ett löfte. Märkligt trösterikt. Lätt att komma ihåg. Jag överger dig inte.

En polisutredning inleddes, men efter förhör med pojken och hans familj lades förundersökningen ned. Det var inte fråga om något brott, enligt kammaråklagare Lena Jansson. ”Pojken hade inte blivit övergiven.”

Magasinet Medierna i radions P1 har granskat fallet och intervjuat pappan, som i programmet kallas Peter. Han berättar att han efter turneringens slut funnit sin pojke inomhus vid ett fönster, där han stod och var ledsen. Peter frågade hur det var fatt, och pojken svarade då att han var ”förbannad”. Peter tog upp pojkens jacka ur väskan men pojken vägrade att ta på sig den. Peter blev då irriterad och sa: ”Men skit i det då! Nu åker jag!” Varpå han gick därifrån.

Peter berättar att så funkar det i hans familj. När barnen inte vill göra som han vill brukar han säga ”Nu åker jag!” Då blir det ”eld i baken” på dem, och de brukar komma efter. Han skrattar till och säger att det är ”en kommentar som någon annan förälder i detta land kanske också har fällt.”

Men den här gången fungerade inte taktiken. Pojken blev bara argare och sprang åt ett annat håll. Peter medger att hans son ”en kort stund” kan ha känt sig övergiven och trott att pappan verkligen åkt iväg. Men pojken hittades alltså av Conny, och med hjälp av en annan tränare från pojkens lag återförenades han med pappan och for sedan med honom hem.

Peters och Connys berättelser går isär på ett par viktiga punkter. Men låt oss här bortse från det och utgå ifrån att Peters är den riktiga. Han låter i programmet som en högst vanlig, sympatisk pappa, som är rejält omskakad av allt som hänt. Och jag vill inte lägga sten på börda. Snarare ta fasta på hans antydan om att så här gör vi väl alla ibland. Ja, kanske det. Och något brott är det knappast fråga om. Men är det okej? Jag tycker inte det.

En gång i tiden hotade man barn med stryk. Men helst skulle man inte behöva slå. Det räckte med att riset fanns i beredskap i sin krok på väggen. Nu slår vi inte våra barn. Men vi straffar dem på annat sätt. Ett av de mest effektiva, men just därför tvivelaktiga, är att isolera dem. Stänga in dem på rummet eller frysa ut dem. Eller hota med det. Säga till dem att man går ifrån dem om de inte gör som man säger. ”Nu åker jag! Så får du klara dig själv!”

Trygga barn genomskådar hoten. De vet att föräldrarna aldrig fullföljer dem. Men föräldrarna förlorar i trovärdighet. Otrygga barn blir rädda. Budskapet de hör från föräldrarna är: ”Om du inte gör som jag säger tycker jag inte om dig! Och då vill jag inte ha dig längre!” Villkorad kärlek. Barnen känner sig dåliga. Skambördan växer. Jag har under mina år som barnläkare mött alldeles för många barn som inte känner sig duga fullt ut i sina föräldrars ögon. En förlust av tillit och självkänsla som kan ta lång tid att reparera. 

Så låt oss inte fördöma innebandypappan. Men fundera över alternativ till: ”Nu åker jag!” Kanske: ”Jag förstår att du är förbannad! Så kan det kännas när man förlorar. Vill du att jag är här eller vill du vara ensam en stund? I så fall kan jag gå till bilen och lyssna på radio. Så väntar jag där på dig tills du kommer. Okej?”

Jag har tidigare skrivit om Ruben Östlunds Play och om Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre.  Till dem fogas nu den belgiska filmen Pojken med cykeln av bröderna Dardennes. Filmiskt innehåller den en rad referenser till Vittorio de Sicas klassiska Cykeltjuven från 1948, en av de första filmer som verkligen drabbade mig, när jag som tonåring såg den någon gång i slutet av 1950-talet. Men Pojken med cykeln andas i högsta grad nutid, både estetiskt och innehållsmässigt.

Filmen handlar om tolvårige Cyril, som blir övergiven av sin pappa och hamnar på barnhem. Vad som hänt med mamman lämnas vi ovetande om. Cyril rymmer, och i jakten på sin pappa och sin cykel (som fungerar som både en frihetssymbol och ett slags övergångsobjekt till en förlorad familj) fångas han upp av hårfrisörskan Samantha, som tar sig an honom. Det är ingen lätt uppgift hon gett sig i kast med – det här är ingen solskenshistoria, och några scener är rent svåra att se.

En av filmens verkliga nyckelscener beskrivs träffande av Mårten Blomkvist i DN så här:

När Cyril varit särskilt hopplös får Samanthas pojkvän nog: ”Det är han eller jag!” säger han argt. Utan eftertanke, bara som en sorts konstaterande, svarar Samantha: ”Det är han.”

Och i min inre textremsa gör jag om till versalt ”h” i hennes ”han”.

Ja, den bibliska anknytningen går knappast att ta miste på för den som vill se den. ”Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” (Matt 18:5).

Alla tre fimerna skulle platsa på Existentiell filmfestival i Falun, som i år går av stapeln den 18-20 april. Ruben Östlund hör till de medverkande, så i varje fall Play kommer säkert att visas och diskuteras.

En fundering fick jag: Varför detta fokus på unga pojkar? Tills det slog mig att flera av fjolårets bästa filmer med liknande tematik handlade om tjejer. Jag tänker på Andrea Arnolds Fish Tank och på Debra Graniks Winter’s Bone.

I dagens Sydsvenskan finns en lysande recension av boken, signerad Stefan Jonsson – se här. En recension som närmar sig en självständig essä. Jonsson tar där upp det vi brukar kalla identitetspolitik. Den var länge något att bejaka, menar Jonsson:

Den drevs av etniska minoriteter, men också av kvinnor, homosexuella och andra som protesterade mot att de diskriminerades på grund av sin härkomst, sin läggning och sitt utseende. De fordrade samma medborgerliga rättigheter som andra.

Men nu har något annat hänt:

Efter hand har identitetspolitiken vridits om, därför att många av de vita männen inte längre känner igen sig i en värld där svarta, samer, judar, muslimer och homosexuella är medborgare på samma villkor som de själva. De har börjat betrakta sig som offer, en hotad och utdöende art. De har lanserat sin egen identitetspolitik: bevara Sverige svenskt! Åt sig själva stakar de ut ett reservat, och på detta territorium­ vill de bannlysa ”negrer”, ”judar”, ”bögar” och ”muslimer”.

Eller ”samer” och ”romer”. Stefan Jonsson är, liksom Niklas Orrenius, allvarligt oroad över den här utvecklingen. Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, tar upp samma frågor i sin nyutkomna och helt ovärderliga bok Retoriken och verkligheten – mänskliga rättigheter i Europa. I kapitlet Respekt för den andre varnar han, i likhet med Amartya Sen, för riskerna med att ensidigt betona en människas nationella eller religiösa identitet – en människa är så mycket mer! Så citerar han också den alltför tidigt bortgångne historikern Tony Judt, som i sin ovanliga memoarbok The Memory Chalet pekar på problemen med att låsa in sig i en nationell identitet, eftersom det leder till ”ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter.” Judt är skeptisk mot de medborgartester som nu införs i det ena landet efter det andra, och så sammanfattar han:

I detta djärva nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket Mitt folk.

Hos det folket vill jag söka medborgarskap.

I Sydsvenskan berättas också om den rapport som nu kommit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering – se här. Där sägs att medicinering kan ha postiva effekter på kort sikt, men att långtidseffekterna (vid medicinering mer än 6 månader) är ofullständigt kartlagda. Bland annat är biverkningsriskerna inte tillräckligt kända. SBU menar också att de bedömningsinstrument som används för att sätta diagnosen adhd inte är enhetliga.

Det är bra att det här samtalet pågår och att det nu förs med mer sans och måtta än för några år sedan, då diagnosanhängare och diagnosmotståndare bekämpade varandra med nog så smutsiga argument, ibland med inslag av rena personangrepp. Sådant tjänar ingen på. De barn det gäller har det tillräckligt besvärligt ändå.

Tillägg: I dagens Studio Ett i radions P1 gavs utrymme för en diskussion om SBU-rapporten mellan två barnpsykiatriska läkare, MaiBritt Giacobini i Stockholm och Ulf Korman i Ystad. De visade sig ha helt olika uppfattningar om såväl diagnostik som medicinering. Lyssna gärna här. Själv känner jag mig, som ofta i den här debatten, företräda en tredje ståndpunkt. Vilket brukar betyda att man får kritik från båda lägren. Då får det väl vara så.

Bokklubben har nu gjort min senaste bok, Förskolebarnets mänskliga rättigheter, till månadens huvudbok. Boken finns fint presenterad i både klubbens medlemstidning och på klubbens hemsida – se här. Så roligt! Det enda jag som författare kan beklaga är att boken, liksom de flesta böcker utgivna av Studentlitteratur, ska behöva vara så dyr. Å andra sidan har man den här gången satsat på att ge boken en ovanligt attraktiv utformning. Här finns bland annat en serie underbart fina färgbilder av Martine Castoriano, alla tagna på samma förskola i Malmö. Och så ingår hela FN:s barnkonvention som bilaga. Så sammantaget vill jag nog tro att boken är väl värd sitt pris!

Jag återkommer senare med exempel på vad boken innehåller.

Min lilla betraktelse utgår ifrån ett samtal med en av mina nära vänner. Strax före jul åt vi lunch tillsammans på en restaurang på Möllevången i Malmö. Plötsligt var vi inne på livets viktigaste frågor. Om att mötas. Och att finna sin väg.

Med åren blir allt lite mindre krångligt. Det klarnar vid horisonten. Men ibland snurrar allt till. Då är det bra om leden är spångad.

Bilden tog jag vid en av de senaste somrarnas fjällvandringar. Vi är på väg till Marsfjällskåtan.

Filmen han syftade på var Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre. Nu har jag sett den och blivit alldeles varm om hjärtat. Men samtidigt tankfull.

Filmen är ett slags modern saga, fylld av litterära och filmhistoriska referenser. Den handlar om villkoren för godhet och civilkurage i det Europa vi känner idag. Bergspredikan nämns vid ett tillfälle – om man vill kan man se filmen som en aktuell utläggning över Den gyllene regeln och dess relevans i vår nutida både hotfulla och splittrade tillvaro. Malena Janson skrev en bra recension av filmen i Svenska Dagbladet, där filmen fick 6 tärningsprickar av lika många möjliga.

Min tankfullhet – den hänger förstås samman med de smärtsamma glimtar filmen ger av Europas hårdhänta migrationspolitik och följderna den får för inte minst barn. En ung afrikansk pojke, Idrissa, är en av filmens huvudkaraktärer. Jag har mött många i samma situation som han, och jag känner hans och hans kompisars vånda, smärta – och märkliga överlevnadskraft.

Radions utmärkta program Konflikt innehöll idag flera utmärkta reportage om vilka avtryck flyktingar från Irak satt i Sverige. Mest upprörande var ett inslag om hur olika tre syskon behandlats av svenska migrationsmyndigheter. Lyssna gärna här.

Tänk om bara lite av den godhet som genomsyrar Mannen från Le Havre kunde få smyga sig in i vår verklighet här och nu!

Det finns gott om glas i byggnadens exteriör. Flera korta texter finns ingraverade i glaset. Ett av fönstren lämnades tomt. En sms-tävling utlystes om text till detta fönster. Tävlingen vanns av Barbro Nilsson, en 82-årig kvinna som bor granne med mig här på Klostergården i södra Lund. Barbro debuterade som poet vid 80 års ålder med en liten samling haikudikter. Hennes vinnande bidrag var också en haikudikt, inspirerad av ett samtal hon hade på servicebussen. Det lyder som följer:

Glasklart, inte sant? Med rum för fritt associerande. En haiku när den är som bäst.